Civil olydnad och motstånd mot auktoriteter är högaktuellt världen över. Men uppror är ingen självklar allmännyttig princip och bör inte romantiseras som svar på missnöje med lagen.
Att motstånd mot auktoriteter är högaktuellt syns inte minst i protesterna i Iran, som ofta möts av brett moraliskt stöd i västvärlden. Samtidigt märks i samtidskulturen en mer generell, ofta romantiserad, kritik mot offentlig makt, där lagöverträdelser inte sällan ursäktas. Man bör vara mycket vaksam mot att likställa dessa fenomen.
Frågan aktualiserades nyligen av den svenska artisten Zara Larsson i och med hennes kommentarer om att hon ”älskar kriminella” och ”hatar ICE”, alltså den federala myndighet som verkställer migrationslagarna i USA. Att hylla kriminella är onekligen ett drastiskt ställningstagande som är svårt att försvara i sak. Rimligen är utspelet dock kraftigt tillspetsat och knappast något Larsson personligen sympatiserar med. Som välbärgad artist inser hon säkerligen att det är i hennes eget intresse att själv följa lagen, liksom att lag och ordning upprätthålls med kraft även för andra, så att det i praktiken råder en tillförlitlig gräns mellan mitt och ditt. Det anmärkningsvärda är dock att denna typ av rebellretorik inte bara tolereras, utan ofta belönas med sympati och uppmärksamhet.
