Kulturchefen tycker sig se en förändring i människors rums- och tidsuppfattning. Har de koll på omgivningen, eller far de fram som om den närapå inte fanns? Om så, vilka risker väntar då?
En ung läkare berättade för mig att vad hon mest av allt får in på akutmottagningen är unga människor som åkt sparkcykel. De har gruvliga skador, som regel värre än cykelskadorna – ingenting stoppar, individen flyger med ansikte, huvud, armar, rakt ned i asfalten, ben krossas, hud slits sönder och huvuden knäcks som äggskal. Under åren 2016 till 2023 skadades enligt Trafiksäkerhetsverket drygt 11 000 sparkcyklister – 14 av dem dog. Olyckorna ökade sedan dramatiskt 2024, då närmare femtusen skadades och fem avled. En väninna, en äldre kvinna, steg ut från sin port för några veckor sedan och anade inte vad som väntade. Hon föll handlöst framåt, bryter armen, som hon nu opererat – på trottoaren låg en sparkcykel som någon lämnat vind för våg och som hon snubblade på.
Nu kan denna text ta alla möjliga vägar. Tittar man på reglerna och råden från Trafiksäkerhetsverket för fordon är de rätt strikta, men sparkcykeln har nästan fått en fribiljett. Man talar om ett ”hållbart transportsystem”, om ”långsiktighet”, om arbetet för ”Nollvisionen” (olyckor ska liksom inte kunna hända), och råden kan handla om att cykelkedjan ska vara ”lagom spänd”, att ”alla reflexer är hela och rena”, eller att däcken inte ska vara ”slitna eller spruckna”. Var vore vi utan våra myndigheter? En annan väg denna text kan ta, är att tala om olika former av förmyndarskap och vad sådana gör med oss. Hur människor berövas all tilltro till att kunna tänka själva. Ja, och ju mindre vi tänker själva, desto mer behöver vi direktiven, tipsen, råden och reglerna, vilka snart nog genomsyrar livets alla områden.
