Vem vill vi prata med? Handlar det – enligt det multikulturella credot – alltid om de som inte är som oss? Är det de som gör oss nyfikna, som får oss att luta oss fram i fascination? Eller är vi mindre avancerade än så? Lockas vi – förfärliga tanke – snarare av de som liknar oss själva?
En äldre dam med vacker frisyr håller ömt om en skäggig man med tatueringar och läderjacka med insydd symbol på ryggen. En gammal man med fårat silveransikte sitter kind mot kind med en kvinna i slöja, som ler med slutna ögon. Två personer omfamnar varandra – han stor och svart under en turban, hon liten och späd med Downs syndrom. Deras fingrar är inflätade i varandra.
Ett vägbygge ringlar sig fram längs Schönhauser Allee i Berlin, och så långt ögat når är avskärmningen täckt av denna typ av posters med människor i innerliga, kärleksfulla poser. Det ser på ytan trevligt ut, och visst är det bättre att vi är ömma än arga. Men i stället för att glädjas åt denna manifestation av vänskap känner jag mig kall och bedragen, eftersom jag anar vad alltsammans handlar om. En multikulturell uppläxning.
