Oväntade möten kan ge oväntade inblickar och insikter. Kan vi alltid nå varandra, eller överskattar vi de gemensamma nämnarna? Vad väntar Sverige, vad väntar Europa?

Ibland möter oss verkligheten i förtätad form. Förälskelsen, där livet självt liksom blommar upp, är förstås ett sådant tillstånd av förtätning. När jag för några dagar sedan tar min eftermiddagspromenad blir jag inte förälskad, men när denna sköna italienska stannar upp på trottoaren, vänder sig om och ler mig rätt i ansiktet, öppnas för ett ögonblick dörrarna till en mer magisk värld än vardagen med arbete, mer arbete och lite mer arbete. Hon befinner sig i Sverige sedan några dagar, berättar hon, och lever annars i Holland, där hon tagit sin doktorsexamen och arbetat i tre år. Vilken oväntat vacker stad Stockholm är! utropar hon. Lite som Paris, men också lite som min hemstad Milano! Solen skiner ikapp med hennes leende, och jag erbjuder mig visa henne runt i denna min hemstad sedan ett halvt århundrade.

Samtal, och möten, har sin egen logik. Vad vill hon? Vad vill jag? Trevandet är mer ett utforskande än en förvirring, och rätt snart skär det sig. Ögonblicket som slår igen dörrarna inträffar då jag inte per automatik instämmer i ett nedlåtande yttrande om en amerikansk politiker. Med ens försvinner staden i sin ödslande eftermiddagssol, och psykologin, med sina alldeles egna behov, i form av värderingar och mer eller mindre bestämda idéer om hur verkligheten är beskaffad, hamnar i förgrunden. Här finns signalord som fungerar som markörer och hennes leende är som bortblåst. I alla tider har det givetvis funnits övertygelser som bär upp människors värld, och som när de upplevs som hotade triggar oss. Två timmar med en ökande irritation som slutar i ren fientlighet följer, innan vi skiljs åt. Låt mig försöka sammanfatta det mer principiellt intressanta i detta möte.