När Jessica Stegrud (SD) blev trakasserad av demonstranter utanför Riksdagshuset var det endast Tidöpartierna som gav henne stöd. Från oppositionen var det tyst. Vi fick se hur politiskt våld och tystnadskultur urholkar demokratin när individers säkerhet blir partibunden. Polariseringen i det offentliga samtalet är stark, reaktioner avgörs av vem som drabbas snarare än av vad som sker.
Det finns vissa frågor, händelser eller rent av personer som vi ogärna pratar om i Sverige. Tystnadskulturen varierar beroende på politiskt parti, mediers tystnad eller hur känslig frågan är utifrån hot, hat och påhopp. Framför allt är tystnadskulturen känslig utifrån ett högerpopulistiskt perspektiv. Under 2000-talet använde en rad högerpopulistiska rörelser inklusive Sverigedemokraterna begreppet tystnadskultur för att kritisera den liberala och vänsterdominerade eliten, för att visa att samhället handlade om vi och dem. Medier, akademi, kultur och inte minst politiker anklagades för att vara en PK-elit som hindrade människor från att säga vad de tyckte, och medierna anklagades för att inte skriva om vad ”vanligt folk” tyckte i olika frågor – inte minst om invandring och flyktingar. Jimmie Åkesson talade om att det rådde en ”mångårig tystnadskultur kring migrationspolitiken”, särskilt före flyktingkrisen 2015. Syftet var självklart – att mobilisera väljare för att skapa bilden av att makten försökte tysta dem. De ville självklart också legitimera kontroversiella åsikter genom att framställa sig själva som modiga sanningssägare. Sist men inte minst ville de polarisera debatten för att vinna röster i kulturfrågor snarare än i sakfrågor. Liknande mönster ser vi upprepas internationellt. Trump i USA framställer sig som folkets röst mot det korrumperade etablissemanget. Orban i Ungern har samma strategi och retorik, liksom Meloni i Italien.
Sverige har länge varit ett konsensusinriktat samhälle, där konflikter ofta har undvikits och enighet eftersträvas. Mottot har varit filosofiskt i utilitarismens tecken; största möjliga lycka åt så många som möjligt, och det innebar att några måste offras för majoritetens lycka. Minoriteterna offrades och vi har jantelagen men också ordet lagom för att skriva ner en kultur där avvikande åsikter tonas ner. Det finns fortfarande när man inom olika myndigheter och offentlig omsorg är rädd för att larma om missförhållanden som kan svartmåla verksamheten eller skapa konflikter. Konsensus i politiken blev oerhört tydlig när SD kom in i riksdagen och på högerpopulistiskt manér ställde till oreda. Sju riksdagspartier till och med vägrade att dricka kaffe med SD. Framför allt vägrade man att diskutera SD:s kärnfrågor om kriminalitet kopplad till invandrare. Medierna och kultureliten hakade på. Många forskare, journalister och debattörer menade att högerpopulister överdrev tystnadskulturen för att framställa sig själva som offer och framför allt minska ansvaret för sina egna ord. Om de talade om tystnadskultur kunde de avfärda kritik som censur fast det egentligen bara handlade om meningsskiljaktigheter. Den svenska konsensuspolitiken blev en av de starkaste i Europa. Det finns inget annat parti som kommer i närheten av den granskning som SD har genomgått i svenska medier. Den strategi som skulle bidra till att minimera partiet blev i stället deras stora framgång. SD använde tystnadskulturen som offerretorik och som strategi för mobilisering, och många väljare från olika partier hakade på. Budskapet från deras sympatisörer var, förutom att många tyckte att invandringen var för stor, att SD mobbades. Strategin vi och dem, folket mot eliten, hade med andra ord lyckats. I dag är SD ett av Sveriges tre största partier.
