Kan vi vara för snälla för vårt eget bästa? En ny bok skriven av Gad Saad ställer denna fråga och argumenterar för att empati kan slå knut på sig själv och rent av utgöra en fara för de inblandade. Psykologen Thomas Silfving har läst.
Det första jag kom att tänka på när jag läste den evolutionäre beteendevetaren och professorn i marknadsföring Gad Saads bok ”Suicidal empati” var DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), närmare bestämt dess första utgåva från 1952. Än i dag används den som handbok inom psykiatrin för att klassificera och beskriva psykiatriska sjukdomar och tillstånd baserat på tydliga symtomkriterier. Den första utgåvan var emellertid en mycket tunn och enkel skrift på 130 sidor – i dag har omfånget ökat till närmare 1 200 sidor. Säger oss detta att vi mår sämre nu för tiden? Vi har det materiellt och medicinskt bättre än någonsin, men den upplevda stressen och psykiska ohälsan tycks ha ökat lavinartat. Att känna sig stressad och uppleva en viss grad av psykisk ohälsa är emellertid inte detsamma som att vara och ha det. Helt normala mänskliga reaktioner kan – felaktigt förstådda – förvandlas till psykiatriska diagnoser, i synnerhet om man ägnar sig åt vad som på engelska kallas anomaly hunting, det vill säga ett sökande efter fel. Om vi slutar leta efter fel finner vi dem inte heller, något som i sig kan vara läkande ibland. En losskopplad uppmärksamhet (detached mindfulness) lär oss att distansera oss från oss själva och observera våra tankar och känslor utan att i förväg värdera dem.
Förmågan att förstå och känna empati är förmodligen en av civilisationens finaste egenskaper. Men om empatin förlorar kontakt med förnuft och verklighetsförankring missriktas den och riskerar att bli självskadeansträngd – suicidal. Att vara ”god till varje pris” kan enligt Saad innebära att om du är ”ohejdat hyperempatisk gentemot alla tänkbara mål kan det i sin tur hindra din förmåga att navigera livets prövningar och vedermödor”. Paradoxalt nog kan en ohejdat empatisk människa sakna både djup och känslomässig inlevelse i andra, och enligt Gaad är det just detta som håller på att hända i samhället i allmänhet; patienten är uppfylld av sin (själv)skadade inlevelseförmåga. Denna skada anser han är orsakad av en emotionell smitta som sprids av det han benämner ”suicidal empati”. Spridningen sker enligt honom över hela samhället, och då främst i västvärlden, och dess effekter riskerar att bli långvariga. Gaad menar att den genuina empatin människor emellan har kapats och är något som är bortom frågan om psykisk ohälsa. Han pekar här inte på bristen på empati som psykopati – psykopaten lämnas därhän – utan på att det finns många psykiatriska tillstånd som involverar ett slags hyperempati som gränsar till empatitrötthet (compassion fatigue). Särskilt drabbade av denna form av trötthet är de som jobbar inom hjälpyrken. Har en vårdyrkeschef i dag koll på om personal med en stark empatisk läggning tömt sin ”medkänslotank”? Identifierar arbetsgivare i sina företagsanalyser ”suicidal empatirisk” (och dess faror) hos personalen, det vill säga de eventuella skador på den empatiska förmågan som kan uppstå? Finns de intellektuella – och emotionella – instrumenten för att uppfatta och analysera när det är befogat att vara mer åtgärdsresistent?
