Det har nu hänt som alla som haft ett öga på USA:s massiva militära uppbyggnad i Mellanöstern väntat. Man samlar inte den sortens styrkor för att ha som påtryckning i kärnenergisamtal. Vad som sker de närmsta dagarna kommer att ge en fingervisning om vad USA:s och Israels operation i Iran faktiskt innebär. Framför allt för Irans folk.

Insatserna är minst sagt höga: två kärnvapenmakter ger sig på en regional stormakt, med en mycket stor våldskapacitet, som dessutom är fördelad över olika aktörer. USA:s presidents angivna skäl för angreppet behöver tas med en nypa salt; det här inte nödvändigtvis ett krig som Donald Trump hade inlett om inte Israel tryckt på hårt. Israel, som parallellt framgångsrikt försvagat sina direkta fiender och förbättrat relationerna med andra makter i regionen har nu i princip Iran kvar som den stora fienden. Motsättningen mellan dem tycks existentiell. För Israel är själva angreppet i sig förmodligen en seger, vad man än får ut av det i termer av försvagning av Irans regim och militär. För USA är det mindre tydligt vad som skulle definiera en framgångsrik operation.

För Irans folk – den delen som inte är lojal med regimen – måste läget vara ett av yttersta allvar och tvetydighet, mellan glädje, hopp och fruktan.  Givetvis hoppas många att regimen i och med detta ska falla och ersättas av något bättre, men vad? Och hur exakt ska det gå till? Förutsättningarna finns för att det kan bli oerhört blodigt, även om någon betydande aktör inom den omfattande och mångfasetterade iranska regimen skulle rikta in sig på att göra en ”deal” med USA och Israel.