Det är fullt krig inom det rödgröna lägret. Talmansfrågan har gjort konflikten synlig, men vi får inte glömma att det är regeringsfrågan som slagit sönder tilliten. De har ingen lätt uppgift att bilda regering och det visste vi redan före valet eftersom Magdalena Andersson vägrade tala om hur hennes regeringsalternativ skulle se ut. Allt skulle i stället samtalas och samarbetas om efter valet. Ett misstag som nu visar sig ödesdigert.
Efter omvalet av Andreas Norlén med stöd av vänstern är kalabaliken fullständig. Även MP och C pekar ut vänstern som svikare. Andersson går så långt att hon försöker hävda att vänstern anslutit sig till Tidöpartierna. Något som ingen tror på eftersom vänstern ständigt påpekar att de vill ha Andersson som statsminister. Dessutom avfyrade S tillsammans med C och MP en motattack genom att inte stödja vänsterns talmanskandidat utan rösta på centerpartisten Kerstin Lundgren. Det måste jag kalla dagens tydligaste magplask. Det märkligaste i den här soppan är att Centern kan stå vid sidan av grälet trots att partiets eget nej till Nooshi Dadgostar i regeringen är en del av låsningen. Det förstärker bilden att Andersson står upp för Centern men kräver att vänstern avsäger sig inflytande i regeringen. Med andra ord är det samma förhållningssätt som tidigare; vänstern förväntas bidra som dörrmatta med sina mandat och inte behandlas som en jämbördig förhandlingspart. Väljarna har rätt att fråga sig om det är landets styre som föranledde bråket eller partiernas sårade stolthet.
