Jan Stenbecks ”kreativa förstörelse” har växlat om till ren ”kapitalförstörelse” i ett Kinnevik som under tredje generationens huvudägande helt tycks ha tappat rodret. I helgen avgick vd:n Georgi Ganev efter att en blankarrapport dragit ner byxorna på ledningen.

Den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeters begrepp ”kreativ förstörelse” var det credo som präglade Jan Stenbeck och hans klassiska investmentbolag Kinnevik. Han slängde ut det ägande som fadern tillsammans med familjerna von Horn och Klingspor hade samlat i bolaget – i skogsföretaget Korsnäs, specialstålskoncernen Fagersta och inte minst huvudägandet i Sandvik, verkstadsindustri. I stället satsade han under 1980- och 90-talen på det nya, som då var telekom och media.

Jan Stenbeck lyckades hyfsat. Hans bolag grundade Tele2 och Millicom som har lyckats hålla sig kvar på banan med en skaplig, om än stagnerande, värdeutveckling. Mediesatsningen gick så där, liksom en del andra projekt, som callcenter-, försäkrings- och satellitbolag som var mindre lyckade.

Bara skogen som Korsnäs ägde skulle i dag vara värd uppskattningsvis runt 35 miljarder kronor.

Jan Stenbeck har hyllats som ett finansiellt geni. Men om han i stället hade valt samma saktmodiga filosofi som generationskamraten och arvtagaren Fredrik Lundberg – att ständigt putsa på de ärvda klenoderna och efter hand lägga till nya silverpokaler – skulle en kontrafaktisk analys nog visa att den vägen hade varit väl så framgångsrik. Bara skogen som Korsnäs ägde skulle i dag vara värd uppskattningsvis runt 35 miljarder kronor, att relatera till Kinneviks börsvärde på runt 15 miljarder kronor. Lägg därtill en hel del vattenkraft, Korsnäs bruk i Gävle och inte minst huvudägarskapet i börsbolaget Sandvik, som såldes ut för att finansiera satsningen på det nya.

Den tredje generationen Stenbeck, med dottern Cristina Stenbeck i spetsen, har lyckats ännu sämre i ambitionen att uppnå företagets mål: att bli ”Europas ledande tillväxtinvesterare”. Det visar på livskraften i det gamla ordspråket om att förvärva, ärva och fördärva. Vill man vara snäll kan man också se det som ett tecken på att det inte är så lätt att bygga långsiktigt framgångsrika företag – fråga bara AP-fonderna och Polhem Infra. Kinnevik lyckades visserligen under Cristina Stenbecks huvudägarskap hänga med på tåget när Zalando, den tyska e-handelsjätten i mode, skapades för knappt 20 år sedan. Men efter det har framgångarna varit mycket magra.

Kinnevik har exempelvis plöjt ner 6,3 miljarder kronor i Zalandos syskonföretag Global Fashion Group, som nu värderas till 222 miljoner kronor. I matdistributören Mathem/Oda har man satsat minst 3,5 miljarder kronor, men det återstår inte mycket – det senaste redovisade värdet var knappt 200 miljoner kronor. Sannolikt ingår dessa poster i gruppen ”Other unstrategic investments”, som sägs ha ett värde på knappt 3 miljarder kronor, trots investeringar på över 10 miljarder.

Även investeringarna i ”Climate tech” har fått en del mindre klädsam uppmärksamhet, framför allt de som har gjorts inom den tidigare styrelsemedlemmen Harald Mix bolagssfär. Det gäller framför allt satsningen på Stegra, där värdet halverades i höstas och det uppgivna värdet på 649 miljoner kronor får anses som högst osäkert. Mindre uppmärksammad är investeringen i ett annat Mix-bolag, värmepumpsföretaget Aira, där värdet nu också har börjat sjunka. Värmepumpsmarknaden är väldigt tuff, vilket illustreras av att ett ledande företag som Nibe har fått se sin aktiekurs falla med omkring 75 procent sedan 2021 – samma år som Aira grundades. Airas senaste årsredovisning från 2024 visade mycket små intäkter och ett resultat efter finansnetto på minus 1,2 miljarder kronor.

För en utomstående är det mycket svårt att bilda sig en egen uppfattning om de verkliga värdena.

Sådana snedsteg har gjort att omvärldens förtroende för Kinnevik är kört i botten. I bokslutet för 2025 anger bolaget att substansvärdet uppgår till 36 miljarder kronor, inklusive en nettokassa på 7,6 miljarder. Börsvärdet är emellertid endast 15 miljarder. Börsen anser alltså att Kinneviks investeringar – som enligt bolaget uppgår till 28 miljarder kronor – endast är värda 7 miljarder. Räknat på investeringarna så ger det en substansrabatt på 75 procent.

Ändå anser blankarföretaget Ningi Research att Kinnevik är övervärderat. I sin rapport hävdar de att värdena i de flesta stora investeringar inom mjukvaru- och hälsoföretag är gravt övervärderade, och att Kinneviks största innehav, Spring Health, ska vara 85 procent övervärderat. Dessutom menar de att AI riskerar att sopa bort värdena i flera av mjukvarubolagen. För en utomstående är det mycket svårt att bilda sig en egen uppfattning om de verkliga värdena, och Kinneviks redovisning ger inte mycket kött på benen.

Ningi lyfter fram Kinneviks försäljning av fintechbolagen Sure, Luna och XYB som en närståendetransaktion, där Kinnevik även ska ha stått för köparens finansiering. Ningi menar att bolagen egentligen var osäljbara, vilket naturligtvis bidrar till att sänka förtroendet till botten. Att Kinnevik inte kunde motbevisa detta – utan i stället sparkade sin avgående vd med omedelbar verkan under helgen – visar att det inte bara är i staten Danmark som något är ruttet, för att låna ett citat från en annan arvtagare, Prins Hamlet.