Jämfört med en Carl Johan De Geer – som skändar svenska flaggan och ersätter stjärnorna i amerikanska flaggan med hakkors – är Ernst Billgren en mer timid konstnär. Inte desto mindre klär han gärna av Karl XIV Johan.
Vad är en konstnär? Vad är konst? Länge har vi fått höra att vad som helst kan vara konst, och följaktligen att vem som helst kan vara konstnär. Detta tänkande har sitt ursprung i en idé om att saker är vad vi väljer att kalla dem, att de är vad de är beroende på hur vi väljer att se på dem. Om vi till exempel ställer en toalettstol i ett galleri så blir toalettstolen ett konstverk. Eller om man tar en gammal tavla – vilken som helst – och kladdar hallonglass på den, så blir den till ett nytt konstverk – ditt konstverk. ”Tavla med hallonglass”, kan verket då heta. Om du skriver en text (eller varför inte en avhandling) som handlar om vad som gav dig inspirationen till hallonglass på tavlan blir konstverket än mer ett konstverk. Och om du ställer ut konstverket på Nationalmuseum, då blir det jättemycket ett konstverk. Glassen har kanske smält, men det gör det till ett levande konstverk, och inte som alla ”mögliga gamla tavlor som ingen tidigare har brytt sig om” som Aftonbladets konstkritiker formulerar saken i sin recension av Billgrens utställning på Nationalmuseum, där verk av Carl Larsson, Zorn och Roslin hänger år efter år utan att bli ”uppdaterade”.
Detta slags konstskapande utmanar konstvärldens oskrivna lagar och outtalade förväntningar, vilket är precis vad kurator Per Hedström säger i pressmeddelandet om Ernst Billgren: ”Han utmanar konstvärldens oskrivna lagar och outtalade förväntningar”, skriver kuratorn. Ernst Billgren, ”en av den svenska postmodernismens portalfigurer”, ställer ut på Nationalmuseum med ett 25-tal verk som ”lekfullt refererar till klassiskt måleri”.
