Sveriges socialtjänst förfogar över en av statens mest ingripande befogenheter: rätten att med tvång skilja barn från deras föräldrar. Ändå vilar denna maktutövning i dag på en utbildningsmässig och vetenskaplig grund som i praktiken saknar krav på rigorös metodologisk skolning, skriver fil.dr Michael Tärnfalk, socionom Marie Larsson och barnrättsdebattör Elena Emretsson.

I den allmänna samhällsdebatten tas det ofta för givet att socialtjänsten besitter den specialistkompetens som krävs för att fatta livsavgörande beslut. Men verkligheten inom den sociala barnavården visar en helt annan bild. Alltför ofta ersätts vetenskaplig analys, evidensbaserad metodik och objektiv empiri av subjektiv intuition, en institutionaliserad ”magkänsla” som tillåts trumfa etablerad vetenskap.

Kärnan till problemet finns redan i utbildningsväsendet. Under decennier har socionomutbildningen präglats av en tilltagande teoretisk godtycklighet. Studenter tränas i otillräcklig utsträckning i att kritiskt analysera empiriskt material med hjälp av vetenskaplig metod. I stället ser vi en kultur där teorier väljs utifrån personliga preferenser och ideologiska övertygelser snarare än deras vetenskapliga bärkraft.

Samtidigt har den språkliga och analytiska precisionen i examensarbetena eroderat. En förvaltningsutredning som ska ligga till grund för tvångsomhändertaganden enligt LVU ställer exceptionella krav på saklighet, precision och förmåga att skilja mellan fakta och antaganden (1 kap. 9 § regeringsformen). När framtida utredare examineras utan att behärska grundläggande vetenskapsteori eller adekvat utredningssvenska blir resultatet därefter: utredningar som drivs av bekräftelsebias, där motbevis gallras bort och hypoteser förvandlas till obestridliga sanningar.

Denna utbildningsmässiga brist slår hårdast mot familjer med komplexa medicinska och neuropsykiatriska behov, såsom somatiska neuroinflammationer (pans/pandas) eller sällsynta diagnoser.

Här uppstår en rättslig och medicinsk paradox. Socialsekreterare utan en dags medicinsk utbildning ges i praktiken frikort att överpröva legitimerade överläkares och professorers skriftliga diagnoser och behandlingsprotokoll. Dokumenterade fysiska symtom avfärdas rutinmässigt som ”föräldrapatologisering” eller ”hittepå”, och familjers vädjan om vård och pedagogiskt stöd vänds emot dem som bevis på bristande omsorgsförmåga.

Att förvaltningsdomstolarna skulle utgöra en oberoende kvalitetskontroll är en illusion.

Att en kommunal tjänsteman med en generalistutbildning tillåts sätta sig över landets främsta kliniska expertis är inte bara en metodologisk härdsmälta, det är en akut fara för barns liv och hälsa.

Att förvaltningsdomstolarna skulle utgöra en oberoende kvalitetskontroll är en illusion. Domstolarna saknar själva medicinsk sakkunskap och lutar sig slentrianmässigt mot socialnämndernas partsinlagor i blind tillit till myndighetens professionalitet. Resultatet är ett slutet system där undermåliga utredningar sanktioneras av rättsväsendet, och där föräldrars sakliga invändningar reduceras till ”bristande insikt”.

När kommunala förvaltningar efter månader av tvångsåtgärder tvingas kapitulera och själva upphäva beslut, under det formella medgivandet att lagliga förutsättningar för tvångsvård aldrig har förelegat, synliggörs det systemfel som borde ha stoppats redan vid skrivbordet.

Om socialtjänsten ska kunna återfå allmänhetens förtroende krävs strukturreformer som bryter den nuvarande metodkrisen. Det krävs en grundläggande reform av socionomexamen. Utbildningen måste harmoniseras nationellt med obligatoriska moduler i vetenskaplig metod, evidensbedömning, juridiska formalia och rigorös analys av empiriska data. Det krävs också ett lagstadgat förbud mot medicinsk överprövning. Det måste i lag slås fast att socialsekreterare saknar behörighet att omtolka eller avfärda intyg och riskbedömningar utfärdade av legitimerade specialistläkare. Därtill krävs obligatorisk extern metodgranskning. Vid motstridiga uppgifter rörande komplex problematik måste förvaltningsdomstolar åläggas att inhämta oberoende sakkunnigutlåtanden, i stället för att förlita sig på enskilda handläggares subjektiva bedömningar.

Det handlar inte om att ifrågasätta socialtjänstens skyddsuppdrag, utan om att säkerställa att makten att ingripa i människors liv alltid vilar på kunskap, vetenskap och rättssäkerhet, aldrig på magkänsla.

Michael Tärnfalk
Fil.dr i socialt arbete, tidigare regeringens särskilde utredare av socionomutbildningen

Marie Larsson 
Auktoriserad socionom

Elena Emretsson
Barnrättsdebattör och forskare bakom granskningsserien ”Unveiling the Swedish Utopia”