Bokförlaget Modernista har gett ut en svensk översättning av den klassiska sagan ”Pinocchio”. Många förknippar berättelsen framför allt med Disneys filmatisering. I originalet möter vi en mörkare och mer pådyvlande berättelse, där barn behandlas som om de är mindervärdiga.

Innan andra halvan av 1800-talet utgjordes barnlitteraturen framför allt av ett uppfordrande tilltal, där barnen skulle lära sig att vara ”snälla”. Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet” var revolutionerande i sitt sätt att sätta det individuella barnet i centrum, och sådana barnböcker – som vill berätta snarare än mästra – är som regel de som vi i dag kommer ihåg.

Carlo Collodis ”Pinocchio” är ett exempel på ”den gamla skolans” barnböcker som trots detta har gått till historien. Det har boken Disney att tacka mycket för, som 1940 filmatiserade sagan. Liksom i många andra av Disneys sagotolkningar fokuserar de mer på ljuset än vad originalberättelserna gör. I Disneys version är Pinocchio en i grunden snäll pojke, som på grund av sin oerfarenhet blir vilseledd av en grym värld. I Collodis berättelse är Pinocchio däremot mer hänsynslös, och har många gånger sig själv att skylla. Som när han kastar en hammare på syrsan, som är hans samvete, så att denne dör. Samvetet kommer dock snart tillbaka, i form av en vålnad som försöker leda den vilsna trädockan rätt.