Aldrig tidigare har barn och unga mått så dåligt – enligt vuxenvärlden. Samtidigt har aldrig så mycket uppmärksamhet, resurser och expertis riktats mot deras känsloliv. Trots det fortsätter den psykiska ohälsan att öka. Kanske är det dags att ställa den obekväma frågan om samhällets omsorg om de unga i själva verket håller på att bli en del av problemet.
Det är en gammal nyhet att psykisk ohälsa hos barn och unga har ökat dramatiskt. Trots den stora uppmärksamheten kring detta fenomen har ingenting lyckats bryta trenden. Tvärtom kommer ständigt nya larmrapporter om att det uppväxande släktet mår allt sämre. Tanken slår mig att detta eviga fokus på de yngres känsloliv kan vara en del av problemet. Och att alla åtgärder och insatser som snickras ihop för att de unga ska må bättre gör mer skada än nytta. Håller samhället rent av på att hospitalisera stora delar av befolkningen som inte ens hunnit bli 30?
Ska man tro på vad som förmedlas i nyhetsflödet verkar det inte bättre. Exempelvis har vi fått en ny problemgrupp bland skolelever som kallas ”hemmasittare”. Vi har också fått veta att sjukskrivningarna har ökat bland unga vuxna med npf-diagnoser, samtidigt som antalet diagnoser stadigt fylls på i det yngre segmentet. Men den psykiska ohälsan är större än så. Den innefattar också oro, nedstämdhet, sömnstörningar, huvudvärk och en lång lista med stressrelaterade symtom, dit även klimatångest och socioekonomisk utsatthet lagts till på senare tid. Bland alla de faktorer som i den strida strömmen av forskningsrapporter uppges vara bidragande orsaker till den yngre generationens försämrade psykiska hälsa, finns två obestridliga och fullt mätbara förändringar som skiljer levnadsvillkoren för dagens unga från de förhållanden som rådde innan larmrapporterna dök upp.
