Ingen annan svensk författare har drabbat mig som Vilhelm Moberg. Inte bara genom hans berättelser om Karl Oskar, Kristina, Rasken och andra gestalter i hans böcker. Det är något med hans språk och blick på världen.
Ändå har jag insett, inte minst genom Jens Liljestrands lysande levnadsteckning av Moberg – ”Mannen i skogen” – hur hans personlighet inte mycket liknar min. Men det spelar ingen roll. Hur stridslysten, självupptagen och snarstucken han än var, griper hans ord mig på ett ofattbart starkt sätt.
När jag läser Liljestrands biografi slås jag av att han i en mening var som alla andra, fångad av tiden. Han skrev om det som upptog samtiden, dåtidens rättsrötor, men satte också ljus på det som inte upptog den, den svenska bondehistorien, svenskarnas kulturella rötter och den stora emigrationen västerut. Han fångade något djupt allmänmänskligt som är oberoende av den specifika tidsandan.











