Kör norrut längs Königsberger Strasse från Lichterfelde Ost i Berlin mot Teltowkanalen, så har ni den snart på vänster hand. En rostig liten skylt som sett bättre dagar: Miniatyrgolf. Minigolf säger vi. Och kikar man över staketet ser man banorna som också var i fint skick en gång. Planteringarna. Stenläggningen mellan hålen, kreativt och lite otyskt så där. En damm utan vatten. Fint men bedagat, som det heter.
Våren kom redan i mars här nere, en klimatzon söder om Skåne. Men banorna ligger tysta i väntan på barnen och familjerna som aldrig kommer. Ibland ser jag en äldre herre med nycklar till klubbhuset – en liten timrad lekstuga just vid vägen. Han bara är där, som det heter, – tankfull, villrådig.
Som gammal ekonomistudent lärde jag mig lagarna om utbud och efterfrågan, och om efterfrågan viker blir det konkurs. Befolkningen har röstat med fötterna, och allt till samhällets oförställda lycka. Hurra! Men jag ser den väderbitna skylten och banorna, ännu med höstens löv, och tänker att osentimental ekonomisk vetenskap – det får andra syssla med. Nej, jag är inte helt världsfrånvänd. En minigolfklubb är precis som vilket annat ekonomiskt etablissemang som helst. De befinner sig alltid – bakom den flärdfria ytan – på knivens egg mellan vinst och undergång. Kommer det inga familjer och vill spela minigolf är snart banorna bortschaktade och alltsammans förbytt mot en byggarbetsplats. Men när vår kultur skyfflas in i det ekonomiska systemet som vilken hundmat som helst, ja, då lyfter jag på hatten och tackar för mig. Den ekonomiska vetenskapen saknar vemod, och därför är den ovetenskaplig.
