Genom att möta det förflutna kan vi få syn på var vi har hamnat. Den ena dagens feghet – bristande civilkurage inte minst – leder till nästa dags problem. Var finns det mod som krävs för en ljusare morgondag?
Dagböcker är en svindlande historia. Bland det 100-tal jag själv äger – den första inleddes år 1990 – plockar jag en ur flyttlådan, och hamnar på en tillställning på Sveavägen. Det är tisdag den 18 april 1996, och dagboken har nummer 14. Jag har gått till ABF för att lyssna på ett samtal mellan några ledande intellektuella, där temat för kvällen är ”Den intellektuelles ansvar”.
Göran Rosenberg från Moderna Tider, Leif Zern och Daniel Birnbaum från DN, Cecilia Sjöholm och Sara Arrhenius från Aftonbladet, samt Lars Enqvist (tidigare på Arbetet) sitter i panelen. Sara Arrhenius inleder med en tankegång som snart visar sig vara en gemensam utgångspunkt. Hon kontrasterar den ”patriarkaliske intellektuelle” (en manlig, totalitär, person) mot ett ”öppet samtal”. Göran Rosenberg förklarar att synen på den intellektuelle som ”omnipotent” är förlegad, för verkligheten har blivit så fragmentariserad att ingen kan ha någon överblick över den. Guds död och annat, säger han, har gjort det omöjligt för en intellektuell att spela en sådan roll. Dessutom inbjuder rollen till ett ”totalitärt tänkande”, säger han. Enqvist i sin tur beklagar sig över att det inte alltid går att veta vad en intellektuell står för, vems ärenden han går, vilka lojaliteter han har. Detta är man överens om: att alla är mer eller mindre indragna i ”makten”; i media, i politiken, i näringslivet. Ingen är fri, för alla är vi betalda av någon, och den intellektuelles ansvar är att redogöra för sina lojaliteter, det vill säga vem som är uppdragsgivaren.
