Parlamentarismen bygger på att partier efter ett val förhandlar fram fungerande regeringar. Men i Sverige har låsningarna blivit allt djupare redan före valdagen. Oppositionens partier utesluter varandra, ställer ultimatum och hotar att fälla regeringar innan förhandlingarna ens har börjat – en utveckling som väcker frågor om hur väl den svenska parlamentarismen egentligen fungerar.
Partiledardebatten fyra månader före valet kan tjäna som ett slags temperaturmätning utöver prognosinstitutens väljarbarometrar. Denna gång var det mer nyanserat men fortfarande väldigt mycket av personangrepp och utfall från oppositionspartierna, och framför allt mindre betoning på särskilda förslag inom olika politikområden. I stället var det i huvudsak klagomål över försämrad välfärd, ökad arbetslöshet och minskad demokrati, utan referenser till statistik som stöd för dessa uttalanden. Tidöpartierna anklagades för skönmålning av situationen inom välfärdsområdena, energi- och miljöpolitiken samt i fråga om sysselsättningen. En sittande regering som prickar av sina resultat utifrån regeringens verbaliserade målsättningar genom statistiskt verifierade siffror, har dock problem med att väljarkåren sällan noterar uppnådda resultat, utan fokuserar mer på framtidslöften och kommande politik.
Här tillkommer givetvis även en rangordning av politiskt aktuella frågor, med olika perspektiv inom olika väljargrupper. Tyngdpunktsområden som för tillfället rankas högst enligt väljarbarometrar tenderar att få allt större genomslag ju närmare valet kommer. Beroende på vilka områden det gäller blir utslaget i ett fall seger för oppositionen, men i ett annat fall seger för Tidöpartierna ifall skillnaden mellan blocken utjämnas innan valet. Detta gäller framför allt om alla åtta partierna tar sig in i riksdagen, annars blir konstellationerna helt andra. I huvudsak gäller detta förstås L, men även hur de tre största partiernas röster utfaller. Den svenska polariseringen är dock rätt unik med sina rödmarkeringar, men även icke polariserade länder som Danmark verkar få en regeringsbildning som drar ut på tiden trots vilja till gränsöverskridande samarbete.
