Den 4 juli var det 250 år sedan de 13 brittiska kolonierna i Nordamerika förklarade sig självständiga. Epoch Times USA-expert Anders W. Edwardsson fortsätter under sommaren att göra djupdykningar i några centrala aspekter på amerikansk politik, kultur och historia. Denna femte del handlar om den amerikanska konstitutionen.
När det amerikanska frihetskriget avslutades 1783 hade de före detta kolonierna uppnått något som bara några år tidigare hade framstått som omöjligt: seger över Storbritannien, världens då mäktigaste imperium. Men segern löste inte den fråga som självständighetsförklaringen 1776 hade skapat. För det var en sak att göra uppror och slåss mot en regering som uppfattades som tyrannisk och en annan att skapa en egen regering stark nog att styra utan att själv bli tyrannisk.
Som jag skrev i en tidigare krönika blev det första försöket att lösa denna gordiska knut konfederationsartiklarna. De trädde i kraft 1781 och speglade den djupa misstro mot centraliserad politisk makt som revolutionen 1776 byggt på. Det styrande organet, kongressen, kunde besluta om krig och utrikespolitik men inte beskatta medborgarna eller reglera handeln mellan delstaterna. Dessa införde därför tullar och handelsregler både mot omvärlden och mot varandra. Och då det varken fanns någon president eller högsta domstol förblev de 13 staterna den viktigaste politiska nivån.
