Socialdemokraterna har sedan Olof Palme dog tappat sitt självförtroende och i viss mån framtidstron. Men samhället förändrades och 90-talet bröt ner vänsterpolitiken. Den folkliga suveräniteten försvann och den nyliberala politiken dominerade. Vi fick systemskifte i den offentliga sektorn, valfrihet blev honnörsordet och privata aktörer tog plats. Folkrörelsen tynade bort.

Att vara socialdemokrat är inte enkelt. Jag är född in i arbetarrörelsen, har arbetat på 68:an på partikansliet med valrörelser och politiska strategier, jag var sakkunnig åt Mona Sahlin och satt 13 år som politisk chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten. Jag var inte medlem i partiet och såg som min roll att opinionsbilda och lyssna på rörelsen. Demokrati har alltid varit viktigt för mig, landsbygden likaså och jag har aldrig trott på centralisering.

Det innebar att jag ofta hamnade i opposition mot partiledningen. Jag tänker att Anders Sundström, som då var ordförande för Norrbottens partidistrikt, ångrade att han anställde mig. I en av mina första ledare krävde jag att Inlandsbanan skulle rustas – då blev jag kallad till partikansliet och Sundström undrade om jag inte var riktigt klok. Därefter blev NSD Nordens största tidning där ledarsidan propagerade för ett nej i folkomröstningen till EU, och även senare nej till EMU. Norrbotten var ett rött län, och många var missnöjda med utvecklingen. Det satte sig som en tagg i mångas hjärtan att Ingvar Carlsson drev Ja till EU-kampanjen tillsammans med Carl Bildt och Svenskt Näringsliv.