I den omdiskuterade boken ”Den mjuka staten” hävdar författarna att flera av dagens allvarliga samhällsproblem går att härleda till kvinnors majoritetsvälde. Att statsförvaltningen har blivit destruktiv av feminiseringen. Men det stämmer inte. Sedan den andra vågens feminism sköljde fram mot slutet av 1960-talet har flera kända och stridbara feminister kastats i historiens dike.

Skulle vi få en bättre värld om den styrdes av kvinnor? Inom den feministiska rörelsen har det inte rått mycket tvekan om saken. Men nu har vi fått facit, åtminstone om man får tro forskarparet Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson som i somras kom ut med den hett omdiskuterade boken ”Den mjuka staten”. Författarna hävdar att flera av dagens allvarliga samhällsproblem går att härleda till kvinnors majoritetsvälde inom centrala samhällsfunktioner, vilket lett till en destruktiv feminisering av den svenska statsförvaltningen. Huvudorsaken sägs vara kvinnors mjukare egenskaper som gör dem mjäkiga och samarbetsvilliga och inte handfasta och tävlingsinriktade, som män.

Men stämmer det verkligen? Inte om vi ser tillbaka på den kvinnorörelse som faktiskt bäddat för den stora andelen kvinnor som i dag tjänstgör inom offentlig förvaltning. I kvinnokämparleden rådde knappast någon myspysig samarbetsvilja, tvärtom har kvinnokampen märkts av skoningslösa maktstrider och sylvassa armbågar. Vreden mot en annan kvinna kan bland en del feminister brinna starkare än ilskan över män som spöat upp en kvinna. Där syns inga spår av den mjuka följsamhet som påstås vara typiskt kvinnlig.