Den 1 april skrev jag om modet att välja sida med utgångspunkt i Ayaan Hirsi Alis starka beröm av Tommy Robinson. Hon uttryckte då sin beundran med orden ”I love you for what you do and I admire you” och underströk att Robinson, trots sina brister, hade ”met the moment” när det krävdes. Nu återkommer samma fråga i konkret form. Den 16 maj planerar Tommy Robinson ännu en marsch i centrala London, och det är svårt att undvika den grundläggande frågan: vad innebär det egentligen att ”välja sida” i dagens västerländska samhällen?
Evenemanget beskrivs av arrangörerna som en manifestation för nationell enhet, frihet och västerländska värderingar, samt som en protest mot följderna av en långvarig migrationspolitik. Kritikerna ser det som en högermobilisering med risk för ökad polarisering. Att samma händelse kan tolkas så diametralt olika visar hur djupt splittrat det offentliga samtalet har blivit.
I över ett decennium har Tommy Robinson lyft frågor kring sexuella övergrepp på tusentals flickor i brittiska städer som Rotherham, Telford och andra. Officiella utredningar har bekräftat att myndigheter undvek att agera fullt ut av rädsla för att uppfattas som diskriminerande. När institutioner i en rättsstat börjar prioritera sin egen legitimitet framför sanningssökandet eroderas förtroendet. Det är denna utveckling som nu utgör bakgrunden till marschen ”Unite the Kingdom – Unite the West”.
