Landslaget står inför en unikt svårlöst uppgift: att utan längre förberedelser ta sig an Ukraina i en direkt avgörande VM-kvalmatch. Vi känner förbundskapten Graham Potters utgångsläge. Han tillträdde i höstas, sedan en rad svaga resultat mer eller mindre tvingat Svenska fotbollförbundet att sparka hans företrädare Jon Dahl Tomasson. Sedan dess har han haft en enda samling med två matcher. Mer än så har inte funnits att hämta ur den internationella matchkalender som Fifa dragit upp ramarna för. Månader har gått, men Potter är fortfarande ”ny på jobbet”.
Han hade haft en enklare uppgift om landslaget, som i äldre tider, vilat på ett klubblag. Men fotbollen har förändrats, ibland bortom igenkännlighet, och några sådana fördelar finns inte längre. Åtminstone inte för svensk del.
Föreställningen att de bästa tas ut till landslaget var inte självklar från början. Sveriges första seger över Danmark (hösten 1916) föregicks till exempel av ett internatläger där två amerikaner ledde träningen. Matchen spelades på Stadion i Stockholm och amerikanerna, Charles Davenport och Charles Ellis, hörde till den trupp som hade gästspelat i Skandinavien i augusti och i en landskamp slagit svenskarna med 3–2. Davenport kunde egentligen baseboll men hade goda begrepp om fysträning. Ellis var spelare och stannade också kvar när truppen reste hem. Han spelade några matcher med Mariebergs IK men bistod Davenport i internatträningen, som skedde i Saltsjöbaden. Därför bestod också laget enbart av spelare från Stockholm.














