250-årsjubiléet av etablerad judisk närvaro i Sverige har firats under året, mot ett kompakt motstånd från antisemitiska stämningar och hot mot den judiska minoriteten, som oförskyllt fått bära hundhuvudet för Israels krig i Gaza. Kan vi hoppas på effektiva polisinsatser vid demonstrationer där dödshot uttalas mot judar, och vid hotfulla situationer som urartar?
Aaron Isaacs etablering som silversmed i Sverige 1775 blev början på en värdefull och mödolös integration av judar i det svenska samhället. Åtminstone om man bortser från de traumatiska åren kring andra världskriget – 1938 gick till exempel den socialdemokratiska regeringen så långt som att be den tyska regimen att stämpla ett ”J” i judiska pass inför inresa till Sverige. Under de här 250 åren har den judiska minoriteten bidragit starkt till Sverige, med etablering inom en bredd yrken; från köpmän och hantverkare till ekonomer, jurister, konstnärer och författare. Nelly Sachs Nobelpris i litteratur sticker ut, liksom Lea Ahlborns historiska roll som Sveriges första statsanställda kvinna, med tjänst som kunglig mynt- och medaljgravör 1849.
Den judiska befolkningen har vuxit över tid, och uppskattas i dag uppgå till mellan 15 000 och 20 000 personer, varav cirka 6 000 är medlemmar i de judiska församlingarna. Trots att judar formellt fick samma rättigheter som övriga svenskar efter 1870 års riksdag har de ofta fått kämpa för sin existens i Sverige; det visar bland annat doktorsavhandlingen ”Nationens styvbarn” av Per Hammarström. I dag erkänns judar som en av fem nationella skyddade minoriteter, och jiddisch har status som skyddat minoritetsspråk.
