Den islamiska republiken i Iran står på randen till kollaps. Med Ali Khameneis död i de amerikansk-israeliska luftangreppen den 28 februari, och regimens militära kapacitet kraftigt reducerad, öppnas ett fönster för förändring. Enligt oberoende undersökningar från GAMAAN och läckta statliga rapporter stödjer endast 10–20 procent av iranierna regimen i sin nuvarande form, medan 70–80 procent, ibland upp till 92 procent enligt vissa källor, uttrycker djupt missnöje och längtan efter regimskifte.
Dessa siffror, stabila över år av protester och kriser, understryker en folklig majoritet som ser teokratin som ett hinder för framsteg. Men vad händer när en sådan majoritet konfronterar en lojal minoritet i ett vakuum av makt?
Om regimen faller – ett scenario som nu ter sig alltmer troligt efter operationerna ”Epic Fury” och ”Roaring Lion” – riskerar de regimtrogna att radikaliseras. Dessa 10–20 procent, ofta knutna till Basij-milisen eller Revolutionsgardet, har investerat sin identitet i systemet. Utan central ledning kan de splittras i väpnade fraktioner, drivna av rädsla för förföljelse. Historien visar att minoriteter i kollapsande stater sällan kapitulerar frivilligt; de kämpar för överlevnad. Tänk på Irak efter Saddam Hussein, där sunniminoriteten bidrog till uppkomsten av IS.
