Det preliminära avtalet mellan USA och Iran markerar en vapenvila och inleder en 60-dagars förhandlingsperiod om kärnteknik, sanktioner och regional säkerhet. Om avtalet efterlevs bedöms det minska den omedelbara risken för en regional eskalering genom att öppna Hormuzsundet och lätta på delar av de amerikanska sanktionerna.
Avtalet inkluderar ett iranskt åtagande att inte producera eller skaffa kärnvapen och en frysning av ytterligare anrikning och utbyggnad av kärntekniska anläggningar under de 60 dagarna. Framtida anrikning ska begränsas till civila ändamål, och hanteringen av det befintliga lagret av höganrikat uran – omkring 400–440 kilogram anrikat till 60 procent – ska förändras, bland annat genom nedspädning under IAEA-övervakning. Om dessa åtaganden fullföljs minskar hotet från det iranska kärnvapenprogrammet och skapar förutsättningar för en stabilare regional ordning. En terrorstat utan möjlighet att hota med massförstörelsevapen är objektivt sett mindre farlig än en som aktivt bygger upp sådan kapacitet. I det avseendet är avtalet en pragmatisk framgång för den internationella säkerheten.
Men det iranska folket då?










