Utfrågningen av Ulf Kristersson i SVT handlade om Jimmie Åkesson i en hel kvart. Kristersson tröttnade till slut och sade ifrån: – Jag tycker ni kan fråga Åkesson i stället.
Men Kristersson har ett ansvar som hade varit mer relevant att ta upp. Turbulensen inom Tidöpartierna kom när Kristersson den 1 april lovade SD en plats i regeringen och tunga ministerposter, samtidigt som valresultatet skulle avgöra styrkeförhållandena. Då började kampen om makten inom regeringsunderlaget.
Den första som reagerade starkt var Ebba Busch. Redan två timmar efter Kristerssons och Åkessons presskonferens den 1 april avfärdade Busch upplägget. Hon konstaterade: ”Det finns inte ett mandat för ett enskilt parti bland oss fyra att lova ett annat parti något särskilt ansvarsområde.” Dagen efter utvecklade hon kritiken: ”Ett enskilt parti har alltså inte mandat att ge bort politikområden till något annat.” På presskonferensen sade också Kristersson att det var ”helt naturligt” att SD skulle ansvara för invandringsfrågorna. Åkesson tolkade beskedet som att SD skulle få betydande ministerposter som avspeglade partiets storlek. Kristersson svarade samma kväll i SVT:s Aktuellt att Buschs kritik berodde på ett ”missförstånd”. Det var ett svagt svar. Men Busch hade förstått beskedets innebörd mycket väl: M hade lovat bort makt i en framtida fyrpartiregering utan att först ha förankrat det hos KD eller Liberalerna. Tio dagar senare kritiserade hon Kristersson för att ha ”sålt ministerposter”. Därefter började hon markera större självständighet och öppna mot Socialdemokraterna. Buschs vänsterflört kom med andra ord inte ur tomma luften. Det är tydligt att Busch skaffade en nödutgång och därmed fick ett självständigt spelrum som också gynnat henne i opinionsundersökningarna.












