No Kings-demonstrationerna framställs av medier som ett folkligt uppror mot auktoritära tendenser i dagens USA. Men bakom slagorden döljer sig en annan sanning – och en djupare konflikt om historiska symboler, politisk legitimitet och vem som egentligen förvaltar arvet från 1776 bäst, skriver USA-experten Anders W. Edwardsson.
De så kallade No Kings-demonstrationerna som ägde rum i USA förra helgen beskrevs i både amerikanska och svenska medier som ett tecken på hur kraftfullt motståndet mot Donald Trump och hans politik är. Namnet är en protest mot vad den amerikanska vänstern menar är autokratiska tendenser hos presidenten, som de anklagar för att driva igenom beslut mot gällande regler.
Att demonstrationerna samlade uppemot åtta miljoner deltagare, enligt arrangörerna, gav dem naturligt nog mycket uppmärksamhet. Två saker måste dock här noteras. För det första att Trump fortfarande enar sina motståndare lika mycket som sina anhängare. Även om åtta miljoner är en ansenlig siffra så drog Trump själv nästan lika många (uppskattningsvis sju miljoner) till sina egna möten i valrörelsen 2024. För det andra har termen No Kings i det amerikanska sammanhanget en djupare betydelse än enbart dagspolitiska klagomål. Den anspelar på landets historia och bär på blytung ideologisk symbolik.











