Några år efter andra världskriget spåddes Tage Lindbom (1909–2001) en lovande karriär som tongivande intellektuell inom arbetarrörelsen. Men någonting gnagde inom honom. Samtidigt som alla kurvor pekade uppåt och det svenska efterkrigssamhället började ta form, utmanade han 1951 i boken ”Efter Atlantis” möjligheten att förena socialismen med en levande demokrati.

Tage Lindbom varnade för att expertväldet skulle ta över i ett alltmer teknokratstyrt samhälle. Boken gav upphov till en intensiv debatt, framför allt inom partiets press, och sedan omgavs Lindbom av en kompakt tystnad. Vid denna tid innehade han sedan 1938 en tjänst som chef för Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. Samma år hade han disputerat för Herbert Tingsten med en avhandling om svensk arbetarrörelse. Tingsten blev, intressant nog, senare ett slags motpol till Lindbom i offentligheten. År 1965 lämnade Lindbom Arbetarrörelsens arkiv och gick i pension på egen begäran.

1950-talet innebar för honom en period av andligt sökande och idéhistorisk förkovran, ofta på Kungliga biblioteket genom läsning av idéhistoriska klassiker, ibland på originalspråk. Efter en andlig upplevelse i slutet av 1950-talet och mötet med översättaren Kurt Almqvist började den forne socialisten och ateisten orientera sig mot en gudstro. Lindboms andliga resa ledde till att han i hemlighet konverterade till sufismen, en mystisk gren av islam, redan 1962.