Sapfo är ett av den västerländska litteraturens mer väsentliga namn, trots att det mesta som vi har kvar av hennes poesi är fragment. I Sapfos diktning möter vi den eviga frågan om den romantiska kärleken och dess relation till en gudomlig ordning. Det är dikter som skapar en förundran inför den enskildes inre och den ande som ligger till grund för vår kultur.

Hur närmar man sig en lyriker vars poesi ska sjungas och där tonerna inte längre återstår? Inte heller finns mycket av Sapfos poesi kvar – endast en dikt finns bevarad i sin helhet, resten är fragment som blir till en påminnelse om att den äldre konst som vi har tillgång till är lämningar. Sapfo besjunger i sina dikter de grekiska gudarna, hon diktar om ett sammanhang som vi bara bitvis kan ha någon förståelse för, och ändå drabbar dikterna oss, vilket berättar för oss om kulturens väg till att bli ren konst.

Om Sapfos person är lite känt. Att hennes dikter ofta kretsar kring kvinnliga gudar och att de romantiserar kvinnor har gett upphov till benämningen ”lesbisk”. Sapfo tros nämligen ha blivit född på ön Lesbos. Sådana tolkningar blir lätt anakronistiska, eftersom kategoriseringar av människor som ”homosexuella” eller ”heterosexuella” inte på samma vis som i dag förekom i antikens Grekland. Däremot finns i Platons dialog ”Gästabudet” beskrivet hur människan från början satt ihop med en annan människa – ofta av motsatt kön – och att sökandet efter sin andra hälft är skälet till den romantiska kärleken. Kvinnor som satt ihop med en annan kvinna innan brytningen omnämns i Platons dialog för hetairistriai.