Det är en av dessa dagar då jag utkämpar min envig med den småväxta, magra men glupska, nyhetshungriga och framför allt ålderstigna kattflickan Kaxe – och mina tankar vandrar tillbaka till Istanbul.
Kaxe och jag tävlar om två saker: vem som lever längst och vem som dör först. Det var nyårsdagen 2004 som en kattmamma i det höga gräset i en olivlund här i Provence, där jag bor, födde ett stort antal ungar, fler än hon förmådde ta hand om. Hon nöp två i nackskinnet och dumpade dem på vår kökstrappa. Vi tittade på de små liven som ännu inte öppnat sina ögon, värmde mjölk, matade dem – och då kom kattmamman med en unge till, den minsta, med små överlevnadschanser men en vilja av stål. Alla växte, och den minsta värjde sig väl mot de större och gavs följaktligen namnet Kaxe.
De två större katterna gick på katters vis nya öden till mötes. Den ena bosatte sig hos grannen, den andra kördes över av brevbärarens bil.











