Krig har varit synonymt med fältslag, soldater, kulor och blod. Men i en värld av globalisering, teknik och ömsesidigt beroende har krig ändrat skepnad. I dag är det tystare. Smartare. Och ibland osynligt. Det är i denna kontext som Kina, under ledning av Xi Jinping, bedriver ett sofistikerat och mångfacetterat krig mot USA och västvärlden, skriver civilingenjören Paul Holmgren.
Krig kan inte längre endast definieras som en väpnad konflikt mellan två stater. Den franske filosofen Michel Foucault skrev en gång: ”Politik är krig med andra medel.” I dag skulle man kunna säga att ekonomi, teknik, informationsflöde – och till och med hälsa – är krig med andra medel. Det är i detta spektrum av icke-konventionell krigföring som Kina, enligt flera experter från olika delar av det politiska spektrumet i USA, redan är i aktiv konfrontation med väst. Denna varning är inte exklusiv för republikaner eller konservativa röster. Tvärtom finns i dag en stark bipartisan samsyn i Washington om att Kina utgör det största långsiktiga säkerhetshotet mot USA. Före detta FBI-chefen Christopher Wray, tidigare verksam under både Trump och Biden, har kallat Kina ”det mest sofistikerade och allvarliga hotet USA någonsin har stått inför”. Både demokratiska och republikanska senatorer har under de senaste åren lagt fram lagförslag, sanktioner och strategier som syftar till att möta det kinesiska kommunistpartiets globala ambitioner. Enligt dessa experter är Kinas krigföring asymmetrisk. Den bygger på infiltration snarare än invasion. Beroende snarare än bomber. Gordon Chang, amerikansk advokat och politisk kommentator, kallar det ”ett totalitärt projekt med globalt syfte”. Målet är inte bara att bli nummer ett, utan att tillintetgöra USA:s förmåga att stå emot.
Exempel på denna krigföring:
• Cyberkrig: stöld av intellektuell egendom, intrång i statliga system och påverkan av val.
• Ekonomiskt krig: dumpning av varor, valutamanipulation, subventionerad industri för att slå ut företag i väst.
• Psykologisk krigföring: påverkanskampanjer på sociala medier, propaganda genom akademiska samarbeten och medieköp.
• Biologisk påverkan, enligt Chang: omvandlingen av en inhemsk epidemi till en global pandemi.
• Fentanyl-kriget: stora mängder fentanyl (eller prekursorkemikalier) spåras tillbaka till Kina, vilket flera amerikanska myndigheter betraktar som ett sätt att förgifta det amerikanska samhället inifrån.
När är ett krig ett krig? Och hur vet vi att vi befinner oss mitt i det – innan det är för sent?
Gordon Chang menar att Xi Jinping ser USA som en fiende att bokstavligen eliminera.
Matt Pottinger ser en ideologisk och teknologisk kamp om hur framtidens samhällen ska organiseras.
Michael Pillsbury beskriver ett hundraårigt projekt ägnat att ersätta USA som global hegemon.
Elbridge Colby ser militära förberedelser för en framtida konflikt i Asien.
Anne-Marie Brady visar hur Kina redan påverkar väst från insidan, särskilt via akademi och diaspora.
Christopher Wray menar att hotet är systemiskt, pågående – och till största delen dolt för allmänheten.
Donald Trump har under lång tid – inte bara i dag, utan redan som USA:s 45:e president – beskrivit relationen mellan USA och Kina som ett krig i ekonomisk form. Med tullar, sanktioner och blockader försökte han inte bara återställa handelsbalansen, utan också motverka vad han beskrev som systematiskt missbruk av det internationella systemet från Kinas sida. Men detta ekonomiska krig är bara en dimension i något mycket större.
Flera av de nämnda experterna varnar för Kinas ambitioner och pekar på att det vi bevittnar är ett flerdimensionellt krig, som pågått i årtionden, och som nu når ett kritiskt skede.
I denna bredare bild ryms:
• Kinas roll i fentanylkrisen, där tonvis av syntetiska droger eller deras förstadier strömmar från Kina till USA och förgiftar det amerikanska samhället inifrån.
• Valutapolitik och massiva subventioner som undergräver amerikansk och europeisk industri.
• Teknologisk dominans genom företag som Huawei och Tiktok, med oro för både övervakning, propaganda och datautvinning. Dessa metoder – som inte faller under traditionella krigsdefinitioner – har ändå ett uttalat strategiskt syfte: att försvaga, splittra och i längden neutralisera västvärldens ekonomiska, teknologiska och kulturella överläge. Det är alltså inte en slump att Trump kallar detta för krig – för när man sätter samman alla bitar, från cyberspionage till drogexport och handelsvapen, framträder bilden av ett pågående fientligt projekt. Inte nödvändigtvis skjutande – men systematiskt, kalkylerat och globalt. Och kanske är det detta som gör Trumps uttryck så laddat: att han sätter ord på något som länge pågått i skuggorna, men som först nu börjar förstås i sin helhet.
Vi hör inga sirener. Vi ser inga soldater på gatorna. Men kanske är det just det som gör detta krig farligare. I en tid där krig har blivit digitalt, ekonomiskt, biologiskt och psykologiskt, måste vi också omvärdera vår förståelse för fred. Kanske är vi inte i fred. Kanske har vi inte varit det på länge.
Och kanske, som Sun Tzu en gång skrev:
”Den högsta konsten i krig är att besegra fienden utan att strida.”
Om det är vad Kina gör – hur långt har de redan kommit?
Paul Holmgren
Civilingenjör
