Om nuet och det flyktiga ögonblicket, om Sokrates och Parmenides. Mänsklighetens historia är fylld av katastrofer som när de äger rum känns oöverstigliga. Pandemier, krig och hungersnöd krossade liv och samhällen – och gör det än i dag. Hur förhålla sig?
De senaste 35 åren har jag tillbringat somrarna på norra Öland. Här badas det mycket, och min familj är inget undantag. För mig är bad från klipporna det allra härligaste. En gudomlig sommarkväll i juli avslutade jag och en av mina döttrar dagen på klipporna. Havet var stilla, och vi steg ned i det iskalla vattnet medan solen sjönk i horisonten. På promenaden tillbaka pratade vi om nuet, det flyktiga ögonblicket som försvinner innan vi hinner omfamna det. Ändå är det i nuet allt sker. Att vårt dopp i solnedgången är lika borta som människans första andetag är svårt att greppa. Men att lämna det tidsliga är att möta en annan dimension utan avstånd eller mått. Denna tanke leder oss till Parmenides, vars filosofi om evighetens sanning kan ge ro mitt i livets stormar och i semestertidens reflektioner, men också skapa en tomhetskänsla, att inget har en varaktig betydelse och att någon sanning inte finns att söka, vilket ger en gnagande oro.
Våra liv tyngs av kriser. Och de skapar kännbar smärta och lidande. Från Ukrainas krig till klimatdebatt och sociala oroligheter känns bekymren ibland övermäktiga. Men vad händer om vi ser dem genom Parmenides ögon? Hans filosofiska teori från 500-talet f.Kr. – att verkligheten är evig och oföränderlig, medan förändring är en illusion – erbjuder tröst, men väcker en fråga: Om det tidsliga är illusoriskt, vad är meningen med sorger och glädjeämnen? Hur finner vi hopp när sanningen förblir oåtkomlig? Under ljusa sommarkvällar, när vi ser trädens kronor röra sig i vinden, segelbåtar kryssa över viken och svalorna sväva över taket, kan Parmenides idéer verka verklighetsfrånvända och absurda. Rörelse känns så påtaglig. Ändå högaktade Sokrates denne filosof som pekade mot en annan tolkning av tillvaron och eventuellt en djupare sanning.
