Jag känner mig ibland något udda och utanför när jag noterar att många människor jag möter är tatuerade. Förr var det tvärtom. Då ville de som tatuerade sig visa att de på något sätt stod utanför samhället.
Lusten att tatuera sig verkar inte vara i avtagande. I gymmets omklädningsrum noterar jag alltid att jag tillhör en ständigt minskande minoritet. Fortgår den här utvecklingen i samma tempo kommer jag snart att sitta på Skansen i ett litet hus utanför vilket det finns en skylt som förklarar att där dväljs en ”icke tatuerad människa”. Kanske kommer WWF att rödlista mig?
Men jag har inget emot tatueringar. Vårt släkte har alltid haft en bevisligen obetvinglig lust att pryda sig på olika sätt.











