Jacques-Louis David är en av nyklassicismens stora mästare. Han avbildade främst antika berättelser, men målade även samtida motiv från den franska revolutionen och Napoleons stordåd. Vi tittar på tre av hans målningar: ”Sabinskorna”, ”Cupido och Psyke” och ”Mars avväpnas av Venus”.
Det är svårt att tänka på antiken utan att tänka på Jacques-Louis David, och detta trots att denne konstnär levde långt senare, nämligen från 1748 till 1825. De antika grekerna menade att framtiden är det som ligger bakom oss – eftersom vi inte kan se den – medan det förflutna finns framför oss. Det är en intressant tanke. Varje generation får i så fall hitta sina vägar för att göra det förflutna till något levande, och ofta genom att visualisera det.
Det är till exempel svårt att föreställa sig Sokrates utan att samtidigt i sitt inre få upp bilden av målningen ”Sokrates död”. Denna tavla – som David färdigställde 1787 – skildrar hur Sokrates inför en förtvivlad skara människor förkunnar att döden inte är något att sörja. Med den ena handen tar han emot giftbägaren, vars innehåll kommer att avsluta hans liv, och med den andra handen pekar han uppåt, för att påminna oss om en osynlig värld som är verkligare än vår. Vid hans fotände sitter Platon och sörjer sin läromästare, men han tycks inte dela de övrigas intensiva förtvivlan, och detta möjligen för att han står filosofen närmast och enklare kan ta till sig hans budskap, något som senare kom att synas i hur han traderade läromästarens filosofi.
