Ett debattmässigt förskräckligt år är snart slut. Debattnivån i politiken har varit under all kritik, och tyvärr har det skapat både politikerförakt och misstro mot partier och politiker. Den enda slutsats jag kan dra av detta beteende är att respekten för väljarna är liten. I stället brottas partierna med sina egna misslyckanden och interna strider. Det är extra allvarligt eftersom flera partier genom sitt beteende arbetar för sin egen undergång.

Det politiska samtalet har varit konfrontativt och polariserat, men ofta fattigt på saklig fördjupning. Konfliktlinjer har förstärkts snarare än förklarats. Debatten har i stor utsträckning handlat om positionering, inte problemlösning. Förenklade politiska utspel, slagord och symbolfrågor har ofta ersatt nyanserade analyser och politiska samtal. Motståndare beskrivs allt oftare som moraliskt förkastliga, inte som legitima politiska alternativ. Det gäller både i riksdagen, i EU-politiken och i den offentliga debatten generellt.

Relationen mellan Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet å ena sidan och Sverigedemokraterna å den andra har i praktiken blivit en systemkonflikt, inte bara en sakpolitisk motsättning. Jag har skrivit det förr: denna strategi gentemot SD har pågått i 15 år. Det har bidragit till att SD ofta behandlas som ett undantag snarare än ett normalt oppositions- eller samarbetsparti. Dessa partier talar i många frågor om SD snarare än med SD. Debatten fokuserar mer på vad SD är än på vad politiken faktiskt innebär i sak.