I takt med att välfärdsmodellen ifrågasätts och globaliseringens baksidor blivit tydligare växer intresset för konservativa idéer. I ”Det förlorade paradiset” vill skribenten och debattören Carl Eos förklara den svenska konservatismens rötter och varför dess återkomst nu tycks möjlig.
Ordet ”konservatism” är i ropet numera. Det blåser högervindar, heter det. Våra ungdomar stöder ”blå alternativ”. Terminologin känns ibland inkonsekvent, när allt från riksdagens vildar till texttrogna muslimer kallas ”konservativa”, men ändå.
Det som har skrivits på svenska i ämnet har ofta brister. Få torde ha missförstått denna lära så uppenbart som Herbert Tingsten i sin kända bok från 1939. Eller Torbjörn Tännsjö i sin glatt stridbara essäbok från 2001. Hur konservativt tänkande skildrats i den svenska skolan måste kallas torftigt. Det vore onekligen dags att reda ut begreppen.














