I Sverige kan den som sprider uppgifter om en dömd brottsling straffas för förtal, även om uppgifterna är sanna. Men skyddet mot offentliga skampålar måste vägas mot behovet av att varna för allvarliga brott. Det är hög tid att se över den svenska förtalslagstiftningen, skriver professor emeritus i civilrätt Torsten Sandström.
Jag skriver detta som en introduktion till den svenska lagstiftningen om ärekränkning i brottsbalken (BrB). I 5 kap. regleras två typer av brott: förtal respektive förolämpning. Läsaren inser att ordet förtal tar sikte på påståenden om brott eller klander avseende en viss person med resultatet att skapa missaktning hos tredje man. Vid förolämpning tar effekten enbart sikte på självkänslan eller värdigheten hos den som klandret avser.
En viktig skillnad mellan brotten rör frågan om vem som kan väcka åtal. Vid förolämpning gäller som huvudregel enskilt åtal, det vill säga en process som drivs genom den drabbade personens (målsägandens) egen försorg. Utgångspunkten är förvisso densamma vid förtal, men här kan en åklagare efter anmälan väcka åtal om detta ”anses påkallat från allmän synpunkt”.











