Sverige har tagit ett viktigt steg genom att kriminalisera psykiskt våld. Men om lagen ska skydda de mest utsatta måste vi också börja tala om en form av psykiskt våld som fortfarande alltför ofta behandlas som en konflikt mellan vuxna: föräldraalienation. Det skriver Peter Meurling, ordförande för Vårdnad Boende Umgänge i Sverige (VBU) och Mikael Lundström, styrelseledamot i VBU.
Föräldraalienation är en familjedynamik där ett barn successivt påverkas av sin ena förälder att ta avstånd från sin andra förälder. I en forskningsöversikt publicerad i Psychological Bulletin 2018 beskriver Jennifer J. Harman med flera sådana beteenden som en form av familjevåld. Den alienerande föräldern kan till exempel nedvärdera den utsatta föräldern inför barnet, försvåra kontakten eller skapa en lojalitetskonflikt där barnet upplever att närheten till den alienerande föräldern kräver ett avståndstagande från den utsatta föräldern.
Föräldraalienation är psykiskt våld mot både barnet och den utsatta föräldern. För barnet innebär det att en viktig föräldrarelation systematiskt angrips och riskerar att gå förlorad. För den utsatta föräldern är det en form av våld i nära relation, där den alienerande föräldern använder barnet som ett medel för att skada och kontrollera. Barnets avståndstagande har då vuxit fram genom den alienerande förälderns påverkan, trots att barnet inte har något verkligt skyddsbehov i förhållande till den andra föräldern.
Detta måste skiljas från situationer där ett barn tar avstånd från en förälder på grund av våld, övergrepp eller andra allvarliga kränkningar. I sådana fall finns ett verkligt skyddsbehov och barnets avståndstagande är berättigat. Vid föräldraalienation kan det paradoxalt nog i stället vara den alienerande förälderns psykiska påverkan som barnet behöver skyddas från.
I Sverige har problematiken bland annat beskrivits av Anna Lytsy och Christina Bergenstein i boken ”Barn som tvingas välja bort en förälder. Föräldraalienation i Sverige: fakta, rättsregler, erfarenheter”, som samlar forskning, svenska rättsregler och erfarenheter från drabbade familjer och professionella.
Konsekvenserna av föräldraalienation för både barnet och den utsatta föräldern kan bli mycket allvarliga. För barnet handlar det inte bara om att en viktig relation riskerar att gå förlorad här och nu. Effekterna kan följa med långt upp i vuxenlivet. En systematisk forskningsöversikt av Paloma Miralles med flera, publicerad i Current Psychology, visar samband mellan utsatthet för föräldraalienation under barndomen och bland annat depression, ångest, lägre självkänsla, otrygg anknytning, sämre livskvalitet och svårigheter i senare parrelationer. Studien beskriver också känslor av förlust, övergivenhet och skuld. När barnet samtidigt förlorar kontakten med släktingar och andra viktiga personer på den utsatta förälderns sida kan även delar av barnets familjehistoria, identitet och sociala sammanhang gå förlorade.
Även den utsatta föräldern drabbas hårt. En systematisk litteraturöversikt av Sau-Lyn Lee-Maturana med flera, publicerad i Australian Journal of Psychology, beskriver återkommande erfarenheter av maktlöshet, isolering, förtvivlan, frustration och psykisk belastning bland utsatta föräldrar. För många innebär alienationen dessutom långvariga och kostsamma rättsprocesser när relationen till det egna barnet successivt bryts ned.
Alienerande beteenden måste kunna identifieras och få de rättsliga konsekvenser som deras allvar motiverar.
Med den nya lagen mot psykiskt våld har Sverige fått ett viktigt verktyg för att motverka föräldraalienation. Det är ett stort steg framåt. Men vi ligger fortfarande efter våra grannländer när det gäller att tydligt identifiera alienerande beteenden och ge dem rättsliga konsekvenser.
Framför allt Danmark har kommit längre. Sedan 2025 ska föräldraalienation uttryckligen beaktas i danska familjerättsliga bedömningar, och alienerande beteenden kan få betydelse för beslut om vårdnad och umgänge. Utgångspunkten är viktig: Ett barn ska inte kunna förlora en fungerande relation till en förälder därför att den andra föräldern systematiskt motarbetar den.
Danmark har dessutom kopplat frågan till lagstiftningen om psykiskt våld. Alienerande beteenden kan uppfylla de juridiska rekvisiten för psykiskt våld och därmed få straffrättsliga konsekvenser. Det är en viktig markering. Samma handlingar kan skada barnet, användas för att kontrollera den utsatta föräldern och samtidigt påverka barnets familjerättsliga situation.
Även Norge har börjat behandla problemet mer konkret. Föräldraalienation och umgängeshinder har fått en tydligare plats i offentliga utredningar och i arbetet med familjerätten. Norge har inte gått lika långt som Danmark, men synsättet är tydligare än i Sverige: När en förälder systematiskt hindrar eller bryter ned barnets relation till den andra föräldern ses det som ett problem som kan kräva rättsliga åtgärder.
Sverige måste börja behandla föräldraalienation som det allvarliga barnskydds- och våldsproblem det är. När en förälder systematiskt manipulerar ett barn och bryter ned dess relation till den andra föräldern är det inte en fråga om ”samarbetssvårigheter”. Det är en form av familjevåld som drabbar både barnet och den utsatta föräldern. Vi skulle aldrig beskriva annan systematisk kontroll, isolering och psykisk nedbrytning som en konflikt mellan två jämbördiga parter. Vi ska inte göra det här heller.
Alienerande beteenden måste kunna identifieras och få de rättsliga konsekvenser som deras allvar motiverar. Samtidigt bör Sverige följa Danmarks exempel och tydliggöra i familjerätten att sådana beteenden ska vägas in i beslut om vårdnad och umgänge.
Barn som utsätts för föräldraalienation behöver inte ett samhälle som väntar på att deras föräldrar ska börja ”samarbeta”. De behöver ett samhälle som ser vad de utsätts för, skyddar dem från fortsatt psykiskt våld och ställer den som utövar våldet till svars.
Peter Meurling
Ordförande VBU
Mikael Lundström
Styrelseledamot VBU
