Politik är att vilja, sade Olof Palme. Men politik är också att välja – och att tala om vem som ska betala. Den delen har blivit betydligt mindre populär, skriver opinionsmätningskonsulten, utbildaren och samhällsdebattören Staffan Hultén.
I dagens politiska retorik kan skatterna sänkas samtidigt som välfärden byggs ut. Lönerna ska höjas, arbetstiden kortas, semestern förlängas, försvaret förstärkas och vårdköerna försvinna. Ingen ska behöva avstå från någonting. Ingen konflikt behöver redovisas. Det enda som tycks saknas är den rätta viljan.
Detta är inte handlingskraft. Det är politisk reklam.
Populism består inte främst i att lyssna på folk. Politiker ska lyssna. Populismen börjar när de låtsas att alla önskemål kan uppfyllas samtidigt och att varje kostnad kan vältras över på någon annan: de rika, staten, företagen, framtiden eller den diffusa byråkratin.
Visst går det att prioritera annorlunda. Det går att minska slöseri, förändra skatter och ompröva verksamheter. Men det finns ingen hemlig kassakista som gör att alla kan få mer utan att någon får mindre. Pengar är dessutom bara en del av problemet. Det går inte att budgetera fram tusentals erfarna sjuksköterskor, poliser, lärare och ingenjörer till nästa måndag.
Plakatpolitiken arbetar på ett liknande sätt. Den mäter framgång i avsikter och formuleringar. En ny lag blir ett bevis på handlingskraft. Ett nytt begrepp blir ett bevis på insikt. Ett ambitiöst mål blir ett bevis på resultat – långt innan någon vet om någonting faktiskt har blivit bättre.
När utfallet sedan avviker från teorin skyller man gärna på kommunikationen, motståndarna eller medborgarnas bristande förståelse. Mer sällan medger man att reformen byggde på en felaktig bild av verkligheten.
Den politiker som vägrar svara på de frågorna ber inte om ett förtroende.
Identitetspolitiken riskerar samma förskjutning. Människor delas in i kategorier, tilldelas erfarenheter och förväntas tala från en bestämd position. Men en människa är inte ett diagram över sin grupp. Hon kan tänka fel enligt teorin, rösta oväntat och vägra spela den roll som politiken har tilldelat henne.
Problemet finns överallt. Vänstern kan låtsas att ekonomiska drivkrafter inte spelar någon roll. Högern kan låtsas att marknaden löser problem som den uppenbarligen inte löser. Miljöpolitiker kan underskatta människors vardagsekonomi. Tillväxtvänner kan bortse från naturens gränser. Kriminalpolitiker kan lova enkla lösningar på komplicerade sociala förlopp.
Verkligheten är nämligen varken höger eller vänster. Den bryr sig inte om hur god avsikten var, hur välformulerat pressmeddelandet lät eller hur många applåder ett vallöfte fick. Den svarar med konsekvenser.
Det borde därför finnas ett enkelt krav på varje större politiskt löfte: Vad kostar det? Vem ska genomföra det? Vad måste väljas bort? När ska resultatet mätas? Och vad gör ni om reformen inte fungerar?
Den politiker som vägrar svara på de frågorna ber inte om ett förtroende. Han eller hon ber om ett frikort.
Politik måste vara att vilja. Men vilja utan verklighetsprövning är bara önsketänkande med skattemedel.
Staffan Hultén
Konsult inom opinions- och marknadsundersökningar
Utbildare och samhällsdebattör
