När vi talar om rättsstaten handlar samtalet ofta om yttrandefrihet, maktdelning och en oberoende domstolsmakt. Det är viktiga principer, men vi glömmer ofta en annan grundprincip som historiskt är minst lika central: den privata äganderätten. Utan skydd för individens egendom mot godtycklig statlig maktutövning faller stora delar av det vi menar med en fungerande rättsstat samman, skriver affärsjuristen Claes Sjölin.
Föreställningen att staten inte fritt kan beslagta medborgarnas egendom är äldre än den moderna demokratin. I Magna Charta slogs 1215 fast att ingen fri man skulle berövas sin egendom utan laga dom, och John Locke formulerade på 1600-talet tanken att skyddet av liv, frihet och egendom var själva ändamålet med statsmakten. Idén lever i dag kvar i vår regeringsform, som i 2 kap. 15 § slår fast att vars och ens egendom är tryggad och att ingen kan tvingas att avstå den annat än för angelägna allmänna intressen – mot ersättning. Skyddet förstärks av Europakonventionen, som är svensk lag sedan 1995: Europadomstolen har flera gånger fällt Sverige för alltför långsamma eller oproportionerliga expropriationsprocesser, ett bevis på att konventionen är en verksam spärr, inte bara en deklaration.
Rättsstatens kärna är att statens makt utövas inom ramar som är förutsägbara och möjliga att pröva rättsligt. Äganderätten är en konkret manifestation av detta: Staten kan inte omfördela, konfiskera eller kontrollera medborgarnas tillgångar efter eget skön. Det är ingen teknisk detalj utan en praktisk spärr mot maktmissbruk – regimer som vill tysta oliktänkande gör det ofta genom att beslagta redaktioners lokaler eller frysa organisationers konton, inte bara genom censurlagar. Den som kontrollerar din egendom kontrollerar stora delar av din handlingsfrihet.
Äganderätten är också en förutsättning för att marknadsekonomin ska skapa välstånd. Ekonomen Hernando de Soto har visat hur avsaknaden av säkra äganderättigheter hämmar investeringar och entreprenörskap – tillgångar utan säkerställd äganderätt blir ”dött kapital”. Där äganderätten är förutsägbar vågar människor investera, eftersom frukterna av arbetet inte godtyckligt kan tas ifrån dem.
Att hävda äganderättens centrala roll är inte att förneka att den kan och bör begränsas. Expropriation, beskattning och miljöreglering är legitima inskränkningar, så länge de sker med stöd av lag, är proportionerliga och kompenseras där så krävs. Kritiker pekar med rätta på att ett alltför strikt skydd kan hindra angelägen omfördelning. Men just därför att avvägningen ska göras öppet, i lag och genom domstolsprövning – inte genom godtyckliga beslut – förblir äganderätten en bärande princip.
Sverige, som gärna ser sig som rättsstatens mönsterelev, halkar redan efter internationellt.
Häromveckan lämnade Egendomsskyddskommittén sitt betänkande, med förslag om ett tydligt proportionalitetskrav och tydligare rätt till full ersättning vid rådighetsinskränkningar – exempelvis i frågan om en markägare vars skog blir obrukbar på grund av en fridlyst art ska bära kostnaden själv eller om det allmänna ska göra det. Precis den typ av principfråga som borde engagera. Ändå har mottagandet på de stora nyhetsredaktionerna varit svalt.
En del av förklaringen är politiskt banal: En grundlagsändring kan kräva kvalificerad majoritet, och Socialdemokraterna har redan sagt nej. Frågan är alltså lagd på is till valet, vilket ger lägre nyhetsvärde. Men ett politiskt dödläge är inte samma sak som att frågan saknar betydelse – att en grundläggande rättighet kan blockeras av ett enda partis veto borde i sig vara en nyhet.
Här ligger en poäng jag argumenterar för: Mediernas uppmärksamhet ges inte automatiskt, den måste erövras – annars försvinner betänkandet i papperskorgen efter ett regeringsskifte. Tystnaden blir dubbel: En av de viktigaste grundlagsreformerna på decennier riskerar att glömmas bort innan den ens debatterats, och tanken normaliseras att äganderätten är en juristfråga snarare än en fråga som angår varje medborgare.
Och här är det obekväma: Sverige, som gärna ser sig som rättsstatens mönsterelev, halkar redan efter internationellt. I 2025 års International Property Rights Index hamnar landet på 14:e plats globalt – först på åttonde plats i Västeuropa, efter bland andra Luxemburg, Schweiz och Finland. Menar Sverige allvar med rättsstaten måste äganderätten sluta vara en efterhandskonstruktion – både i lagstiftningen och i det offentliga samtalet.
Claes Sjölin
Affärsjurist
