Sverige diskuteras som om hela landet vore en större stad. Det tycks inte finnas något liv utanför tullarna. Efter en valrörelse fylld av påhopp väntar svåra regeringsförhandlingar. Partiernas röda linjer har fått stort utrymme. Betydligt mindre har sagts om villkoren för dem som ska producera maten, leverera energin och leva med besluten.
Valrörelsen har i många stycken varit direkt plågsam. Valresultatet visar med all tydlighet på ett polariserat Sverige. Det stärks av att allt fler har avstått från att rösta och att det demokratiska samtalet har uteblivit. Tonen, ilskan, påhoppen och rena lögner drar ner trovärdigheten för partierna. Absolut värst har konflikten mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna varit. I Aktuellt anklagade Åkesson S-ledaren för att använda sig av en papegojaretorik, men den retoriken har förekommit under hela valrörelsen i princip hos samtliga partier. Vi minns Anderssons anklagelse om att Åkesson och Kristersson har gynnat sig själva med 6 000 kronor mer i månaden, regeringen som ständigt påminde om att S röstade nej till slopad mängdrabatt, bara för att nämna några exempel. Det blir lätt så när kampen om makten är viktigast.
Valrörelsen har skapats av centralistiska journalister som har gett en tydlig blind fläck i geografin. Jordbruket har knappast diskuterats alls, trots att livsmedelsförsörjningen är en central del av Sveriges beredskap. Inte heller har partiledarna på allvar fått debattera de gröna industrisatsningarna, gruvornas och vindkraftens konsekvenser eller planerna på att inskränka det kommunala vetot. Landsbygden och glesbygden har nästan helt försvunnit ur valrörelsen. De människor som ska upplåta marken, leva med ingreppen och producera maten och energin får höra mycket om den gröna omställningens nationella betydelse, men nästan ingenting om kostnaderna, riskerna eller vem som ska få fatta besluten. Mediernas urval av frågor speglar samma centralisering som politiken: Sverige diskuteras som om hela landet vore en större stad.
