loadingBostad och trygghet hör till de mest grundläggande behoven. När inte ens dessa säkras börjar samhällskontraktet luckras upp. Foto: Sofia Drevemo
Bostad och trygghet hör till de mest grundläggande behoven. När inte ens dessa säkras börjar samhällskontraktet luckras upp. Foto: Sofia Drevemo
Opinion | Debatt

Maslows trappa och Sveriges val

Charlotte Nilsson
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.

Den 13 september går Sverige till val. Jag är kvinna. 43 år. Tillhör jag inte ungefär den väljargrupp som förväntas vara socialdemokrat, vänster eller åtminstone lagom socialliberal? Jag är innerligt trött på den förväntningen. Jag tänker rösta utifrån det Sverige jag ser omkring mig – inte utifrån vad andra tycker att en kvinna som jag borde rösta på. Det skriver företagsledaren Charlotte Nilsson.

Jag har upplevt hur kvinnor dömt eller tagit avstånd när man inte röstar ”rätt” – det vill säga rött. Ironin är total: kvinnor som talar om kvinnlig självständighet men har svårare för en kvinna som faktiskt tänker själv och landar i ”fel” politisk slutsats. Jag behöver ingen man som berättar hur jag ska rösta. Jag behöver definitivt inte andra kvinnor som gör det heller.

Jag tänker rösta utifrån verkligheten. Och för mig kan valet sammanfattas med Maslows behovstrappa. Längst nere finns det mest grundläggande: mat, bostad, försörjning och värme. Steget ovanför är fysisk säkerhet och trygghet. Först när dessa behov är säkrade kan vi på allvar bygga vidare mot gemenskap, utveckling och självförverkligande. Problemet? Sverige har inte ens säkrat de två nedersta stegen. Ändå har svensk politik alldeles för länge diskuterat våning 4 och 5 medan bottenplattan har spruckit.

Steg ett: Det ska gå att leva. Arbetar du ska det löna sig. En människa med ett vanligt arbete ska kunna betala bostaden, köpa mat och leva ett värdigt liv. Två arbetande människor ska kunna bygga en familjeekonomi utan att varje matkasse, elräkning och tankning känns som ett mindre kristillstånd. Sverige ska självklart hjälpa människor som behöver hjälp. Men principen måste vara glasklar: Kan du arbeta ska du bidra. Kan du inte, ska samhället fånga upp dig. Samtidigt måste Sverige kunna säkra mat, energi och grundläggande förnödenheter när omvärlden skakar. Det är Maslows första steg.

Steg två: Vågar du gå hem? Jag vill som kvinna kunna gå hem från stationen en mörk kväll utan att fundera på vem som går bakom mig. Barn ska kunna röra sig ute utan att rån, förnedringsvåld, skjutningar och gängrekrytering blir en normal del av uppväxten. En kvinna ska kunna säga nej och veta att hennes nej gäller. Och staten ska vara betydligt farligare för den grovt kriminelle än den grovt kriminelle är för den vanlige medborgaren.

Sedan finns frågan som Sverige har tassat runt alldeles för länge: islamism, politisk islam, hedersförtryck, religiös fundamentalism och antisemitism. Jag tänker inte relativisera det. Jag accepterar inte normer som kontrollerar flickors kläder, sexualitet, umgänge eller val av partner. Jag accepterar inte att religion används för att begränsa kvinnors frihet. Jag accepterar inte att homosexuellas frihet villkoras. Och jag accepterar inte antisemitism – oavsett om den kommer från nazister, islamister, extremvänstern eller någon annan.

En flicka bestämmer över sitt liv. En kvinna bestämmer över sin kropp. Hon får lämna sin religion. Hon får kritisera den. Ingen helig skrift står över svensk lag. Det är Sverige som ska sätta normen i Sverige – inte islamismen. Som kvinna är jag trött på en feminism som kan vara skoningslös mot patriarkala strukturer tills patriarkatet råkar komma paketerat i en religion eller kultur som man är rädd för att kritisera. Kvinnoförtryck blir inte mindre kvinnoförtryck för att någon åberopar Gud. Kvinnors rättigheter har inga kulturella eller religiösa undantagsklausuler.

Nu talar Socialdemokraterna om stram migration, hårdare kriminalpolitik, språkkrav, parallellsamhällen, arbete, försvar och integration. Men var fanns denna beslutsamhet när människor varnade för problemen? När migrationens omfattning ifrågasattes? När segregationen växte? När språkkrav efterfrågades? När människor varnade för islamism och hedersförtryck? När man sade att integration måste innebära skyldigheter – inte bara rättigheter?

Jag tänker inte rösta rött för att andra kvinnor tycker att det gör mig till en bättre människa.

Socialdemokraterna talar nu om att de har gjort sin läxa. Men vem skapade behovet av läxan? Socialdemokraterna har regerat Sverige under stora delar av den period då dagens problem vuxit fram eller tillåtits förvärras. Alltför ofta har människor som varnat mötts av misstänkliggöranden och moraliska etiketter. Och nu låter delar av den socialdemokratiska politiken plötsligt misstänkt lik den problembeskrivning som tidigare varit så obekväm.

När problemen blivit omöjliga att förneka börjar man kopiera delar av lösningen och presenterar sig själv som räddningen. Vad förändrades först: Socialdemokraternas övertygelse eller rädslan för att förlora regeringsmakten?

Det är lätt att byta retorik inför ett val. Verkligt ansvar hade varit att säga: Vi hade fel. Vi såg problemen för sent. Vi bidrog till utvecklingen. Och människor som vi misstänkliggjorde hade ibland rätt. För riktiga människor lever med konsekvenserna. Kvinnan som är rädd på väg hem. Barnet som växer upp nära gängen. Flickan som lever under hedersförtryck. Juden som inte vågar visa sin identitet.

Tidöpartierna är inte perfekta. De har gjort misstag. Allt har inte blivit bättre. Men hur skulle fyra år kunna reparera problem som tillåtits växa under årtionden? Det är precis därför arbetet måste fortsätta. Jag vill ha ett Sverige där arbete lönar sig. Där kvinnor kan gå hem på kvällen. Där barn skyddas mot gängen. Där flickor skyddas mot hedersförtryck. Där islamism bekämpas i stället för att relativiseras. Där judar kan leva öppet. Där sjuka får vård och gamla får värdig omsorg.

Jag är en 43-årig kvinna. Jag tänker inte rösta rött för att andra kvinnor tycker att det gör mig till en bättre människa. Jag tänker inte rösta för att passa in. Jag tänker rösta för det Sverige jag vill bli gammal i.

Så ställ en enda fråga den 13 september: Har Sverige ens säkrat de första två stegen i Maslows behovstrappa? Mitt svar är nej.

Då ger jag inte tillbaka nycklarna till dem som satt vid makten när fundamentet försvagades och som nu, när makten hägrar igen, plötsligt säger sig ha upptäckt sprickorna. De som var med och skapade problemen ska inte belönas för att de till slut har upptäckt dem.

Charlotte Nilsson
Vd, Ross Precision Medicine & Research

Feedback

Läs mer

Mest lästa

Nyhetstips

Har du tips på något vi borde skriva om? Skicka till es.semithcope@spit

Epoch Times Podcasts

loadingBostad och trygghet hör till de mest grundläggande behoven. När inte ens dessa säkras börjar samhällskontraktet luckras upp. Foto: Sofia Drevemo
Bostad och trygghet hör till de mest grundläggande behoven. När inte ens dessa säkras börjar samhällskontraktet luckras upp. Foto: Sofia Drevemo
Opinion | Debatt

Maslows trappa och Sveriges val

Charlotte Nilsson
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.

Den 13 september går Sverige till val. Jag är kvinna. 43 år. Tillhör jag inte ungefär den väljargrupp som förväntas vara socialdemokrat, vänster eller åtminstone lagom socialliberal? Jag är innerligt trött på den förväntningen. Jag tänker rösta utifrån det Sverige jag ser omkring mig – inte utifrån vad andra tycker att en kvinna som jag borde rösta på. Det skriver företagsledaren Charlotte Nilsson.

Jag har upplevt hur kvinnor dömt eller tagit avstånd när man inte röstar ”rätt” – det vill säga rött. Ironin är total: kvinnor som talar om kvinnlig självständighet men har svårare för en kvinna som faktiskt tänker själv och landar i ”fel” politisk slutsats. Jag behöver ingen man som berättar hur jag ska rösta. Jag behöver definitivt inte andra kvinnor som gör det heller.

Jag tänker rösta utifrån verkligheten. Och för mig kan valet sammanfattas med Maslows behovstrappa. Längst nere finns det mest grundläggande: mat, bostad, försörjning och värme. Steget ovanför är fysisk säkerhet och trygghet. Först när dessa behov är säkrade kan vi på allvar bygga vidare mot gemenskap, utveckling och självförverkligande. Problemet? Sverige har inte ens säkrat de två nedersta stegen. Ändå har svensk politik alldeles för länge diskuterat våning 4 och 5 medan bottenplattan har spruckit.

Steg ett: Det ska gå att leva. Arbetar du ska det löna sig. En människa med ett vanligt arbete ska kunna betala bostaden, köpa mat och leva ett värdigt liv. Två arbetande människor ska kunna bygga en familjeekonomi utan att varje matkasse, elräkning och tankning känns som ett mindre kristillstånd. Sverige ska självklart hjälpa människor som behöver hjälp. Men principen måste vara glasklar: Kan du arbeta ska du bidra. Kan du inte, ska samhället fånga upp dig. Samtidigt måste Sverige kunna säkra mat, energi och grundläggande förnödenheter när omvärlden skakar. Det är Maslows första steg.

Steg två: Vågar du gå hem? Jag vill som kvinna kunna gå hem från stationen en mörk kväll utan att fundera på vem som går bakom mig. Barn ska kunna röra sig ute utan att rån, förnedringsvåld, skjutningar och gängrekrytering blir en normal del av uppväxten. En kvinna ska kunna säga nej och veta att hennes nej gäller. Och staten ska vara betydligt farligare för den grovt kriminelle än den grovt kriminelle är för den vanlige medborgaren.

Sedan finns frågan som Sverige har tassat runt alldeles för länge: islamism, politisk islam, hedersförtryck, religiös fundamentalism och antisemitism. Jag tänker inte relativisera det. Jag accepterar inte normer som kontrollerar flickors kläder, sexualitet, umgänge eller val av partner. Jag accepterar inte att religion används för att begränsa kvinnors frihet. Jag accepterar inte att homosexuellas frihet villkoras. Och jag accepterar inte antisemitism – oavsett om den kommer från nazister, islamister, extremvänstern eller någon annan.

En flicka bestämmer över sitt liv. En kvinna bestämmer över sin kropp. Hon får lämna sin religion. Hon får kritisera den. Ingen helig skrift står över svensk lag. Det är Sverige som ska sätta normen i Sverige – inte islamismen. Som kvinna är jag trött på en feminism som kan vara skoningslös mot patriarkala strukturer tills patriarkatet råkar komma paketerat i en religion eller kultur som man är rädd för att kritisera. Kvinnoförtryck blir inte mindre kvinnoförtryck för att någon åberopar Gud. Kvinnors rättigheter har inga kulturella eller religiösa undantagsklausuler.

Nu talar Socialdemokraterna om stram migration, hårdare kriminalpolitik, språkkrav, parallellsamhällen, arbete, försvar och integration. Men var fanns denna beslutsamhet när människor varnade för problemen? När migrationens omfattning ifrågasattes? När segregationen växte? När språkkrav efterfrågades? När människor varnade för islamism och hedersförtryck? När man sade att integration måste innebära skyldigheter – inte bara rättigheter?

Jag tänker inte rösta rött för att andra kvinnor tycker att det gör mig till en bättre människa.

Socialdemokraterna talar nu om att de har gjort sin läxa. Men vem skapade behovet av läxan? Socialdemokraterna har regerat Sverige under stora delar av den period då dagens problem vuxit fram eller tillåtits förvärras. Alltför ofta har människor som varnat mötts av misstänkliggöranden och moraliska etiketter. Och nu låter delar av den socialdemokratiska politiken plötsligt misstänkt lik den problembeskrivning som tidigare varit så obekväm.

När problemen blivit omöjliga att förneka börjar man kopiera delar av lösningen och presenterar sig själv som räddningen. Vad förändrades först: Socialdemokraternas övertygelse eller rädslan för att förlora regeringsmakten?

Det är lätt att byta retorik inför ett val. Verkligt ansvar hade varit att säga: Vi hade fel. Vi såg problemen för sent. Vi bidrog till utvecklingen. Och människor som vi misstänkliggjorde hade ibland rätt. För riktiga människor lever med konsekvenserna. Kvinnan som är rädd på väg hem. Barnet som växer upp nära gängen. Flickan som lever under hedersförtryck. Juden som inte vågar visa sin identitet.

Tidöpartierna är inte perfekta. De har gjort misstag. Allt har inte blivit bättre. Men hur skulle fyra år kunna reparera problem som tillåtits växa under årtionden? Det är precis därför arbetet måste fortsätta. Jag vill ha ett Sverige där arbete lönar sig. Där kvinnor kan gå hem på kvällen. Där barn skyddas mot gängen. Där flickor skyddas mot hedersförtryck. Där islamism bekämpas i stället för att relativiseras. Där judar kan leva öppet. Där sjuka får vård och gamla får värdig omsorg.

Jag är en 43-årig kvinna. Jag tänker inte rösta rött för att andra kvinnor tycker att det gör mig till en bättre människa. Jag tänker inte rösta för att passa in. Jag tänker rösta för det Sverige jag vill bli gammal i.

Så ställ en enda fråga den 13 september: Har Sverige ens säkrat de första två stegen i Maslows behovstrappa? Mitt svar är nej.

Då ger jag inte tillbaka nycklarna till dem som satt vid makten när fundamentet försvagades och som nu, när makten hägrar igen, plötsligt säger sig ha upptäckt sprickorna. De som var med och skapade problemen ska inte belönas för att de till slut har upptäckt dem.

Charlotte Nilsson
Vd, Ross Precision Medicine & Research

Feedback

Svenska Epoch Times

Publisher / VD / ansvarig utgivare
Vasilios Zoupounidis
Ställföreträdande ansvarig utgivare
Aron Lamm
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Nyhetschef
Staffan Erfors
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times AB
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Svenska Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU) och är av ”särskild vikt för mediemångfalden” enligt Mediestödsnämnden.

© Svenska Epoch Times AB 2026