I tidigare ledare har jag återkommit till Bertha von Suttners tanke om en värld utan krig. Den 7 januari skrev jag om folkrättens paradox: en ordning skapad för att skydda stater men som ofta skyddar förtryck, som i Venezuela under Nicolás Maduro. Den 25 januari frågade jag hur fred kan uppstå när samtal vägras. Den 1 mars, efter USA:s och Israels anfall mot Iran, beskrev jag hur dessa stater i praktiken prioriterade folkets rätt framför den iranska statens suveränitet.
Folkrättsexperten Bo Theutenberg har i en intervju för Epoch Times pekat på att folkrätten i praktiken slutade fungera efter revolutionen i Iran 1979. När Ruhollah Khomeini etablerade en teokrati där religiös lag stod över alla andra rättsliga principer, med ett jihadistiskt mål, accepterade det internationella samfundet denna ordning – vilket i praktiken innebar att folkrätten blev irrelevant, trots att den formellt fortfarande gällde.
Liknande mönster sågs tidigare i Sovjetunionen. Brott mot folkrätten var uppenbara men möttes sällan av mer än diplomatiska protester. Redan tidigt blev det tydligt att folkrätten i första hand skyddade staters suveränitet, inte människorna som levde under dem.











