Bertha von Suttner, vars vision om en värld utan krig jag tidigare berört i flera artiklar, menade att fred måste vinnas aktivt – genom samtal, förnuft och moralisk övertygelse. Hon såg dialog som ett medel att bryta våldets logik, inte som ett uttryck för naivitet. I dag, när konflikter allt oftare förs genom ideologier, proxykrig och infiltration snarare än öppna slagfält, sätts hennes arv på nytt på prov.
USA:s president Donald Trump har nyligen presenterat ett initiativ till ett internationellt Board of Peace. I sin nuvarande skiss är det kopplat till övervakning av Gaza-rekonstruktionen efter vapenvilan, men med ambitioner att på sikt bli ett bredare forum för global konfliktlösning. Uppemot 50–60 länder har bjudits in. Rådet är ännu inte färdigformat. Trump har sagt sig vilja leda det och öppnat för permanenta platser i utbyte mot ekonomiska bidrag. Flera länder, bland annat Förenade Arabemiraten, Belarus, Marocko, Ungern, Vietnam, Kazakstan, Argentina och Israel, har valt att delta trots att andra varit osäkra. Sverige har tydligt sagt nej.
Statsminister Ulf Kristersson har förklarat att Sverige inte avser att underteckna ”som texten ligger just nu”. Liknande reservationer hörs från flera europeiska huvudstäder, ofta med hänvisning till att initiativet riskerar att underminera FN:s roll. Men är detta ett genomtänkt ställningstagande – eller ett exempel på det jag tidigare kallat tankens frånvaro? Vi reagerar med korrekt indignation i korrekt riktning, utan att fullt ut pröva konsekvenserna. Ofta krävs mer mod att tacka ja till dialog än att reflexmässigt säga nej.
