Debatten om stormakter fastnar ofta i gamla kartor och gamla roller. Men den globala maktbalansen formas lika mycket av ekonomi, handel och regelverk som av militär styrka. Med tydligare ledarskap och bättre samordning kan ”Stor-Europa” kliva fram som en tredje tungviktare i den nya globala verkligheten. Det skriver entreprenören och författaren PA Håkansson.
Den etablerade geopolitiska berättelsen talar ofta om tre stormakter: USA, Kina och Ryssland. Men bnp‑siffrorna visar något helt annat. USA:s ekonomi ligger kring 30 biljoner dollar och Kinas runt 20 biljoner, medan Ryssland hamnar på blygsamma cirka 2,5 biljoner dollar – ungefär i nivå med Spanien eller Italien. Ekonomiskt spelar Ryssland i en helt annan division än både USA, Kina och Europa.
EU, som union, ligger på runt 22 biljoner dollar i bnp. Storbritannien, som ofta diskuteras politiskt separat, adderar ytterligare omkring 4 biljoner. Till detta kommer övriga europeiska ekonomier – Norge, Schweiz, Turkiet, västra Balkan, Ukraina med flera – som tillsammans lägger till ytterligare beräknat 3 biljoner. Samlat hamnar Stor-Europa då på omkring 29 biljoner dollar och är därmed nära i nivå med USA – och klart över Kina.
Resultatet är slående: världens ekonomiska karta domineras inte av tre block, utan av tre verkliga tungviktare – USA, Kina och Stor-Europa – samt ett Ryssland som mest av allt är en militär makt vars totala ekonomi inte ens motsvarar ”ett halvt Tyskland”!
En del av förklaringen till Europas underskattade roll ligger i hur siffror presenteras. Efter Brexit avser EU‑statistiken EU‑27, alltså utan bland andra Storbritannien. När media ställer ”EU” mot USA och mot Kina glömmer man ofta Storbritannien, som är en av kontinentens allra största ekonomier.
Att Ryssland fortfarande ofta behandlas som en av världens tre ledande makter är ett arv från kalla kriget och inte kopplat till dagens ekonomiska realiteter. Ekonomiskt motsvarar Ryssland ungefär en tiondel av EU:s bnp och en ännu mindre del i Stor-Europas totala bnp. I debatters hypotetiska stormaktsscenarior, ”Ryssland/Europa”, står Ryssland för mindre än tio procent av den samlade ekonomin – resten är europeisk.
Världens verkliga makttriangel går inte mellan USA, Kina och Ryssland – utan mellan USA, Kina och Stor- Europa.
För europeiska politiska beslutsfattare och inte minst för näringslivet, innebär det att tyngdpunkten på kontinenten kommer att ligga där de ekonomiska resurserna finns – i Stor-Europa med EU, Storbritannien och det bredare Europa. Och detta oavsett rysk, kinesisk eller amerikansk retorik. Detta förutsätter dock i Europa ett mer framträdande ledarskap och effektivare samverkan.
Siffror på bnp är bara början. Minst lika viktigt är hur Europa använder, eller inte använder, sin ekonomiska tyngd. Europa är en av världens allra största handelsaktörer, med ungefär 15–20 procent av global export och import. Den inre marknaden har lyft EU:s bnp med uppskattningsvis 6–8 procent, genom fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Klimatpolitiken – från Green Deal till koldioxidtullar (CBAM) – gör EU till normgivare för företag långt utanför unionens gränser, dock inte helt oproblematiskt.
Det handlar alltså om något mer än bara storlek: Europa har ett unikt verktyg i kombinationen av stor marknad och regleringskraft. När EU sätter standarder för dataskydd, hållbarhet, produktsäkerhet eller AI‑reglering följer ofta resten av världen efter – inte av övertygelse, utan för att man vill ha tillgång till den europeiska marknaden.
För företagen innebär detta både kostnader och möjligheter. De som tidigt anpassar sig till europeiska krav får ett försprång när reglerna därefter rullas ut globalt. De som ignorerar dem riskerar att se Europa både som förlorad marknad och som måttstock som sedan följer med in på andra kontinenter och marknader.
Ekonomiskt är Europa redan en supermakt. Problemet är snarare ett slags politiskt och psykologiskt mindervärdeskomplex – en berättelse om att Europa ”hamnat mellan” USA och Kina, att unionen är en ”ekonomisk jätte men politisk en dvärg”. Om man i stället utgår från de verkliga siffrorna, då framträder en annan logik.
Tre saker skulle kunna förändra Europas roll. Självbild: att tala om Europa som ett av världens tre ledande maktblock – USA, Kina, Stor-Europa – och konsekvent utgå från den kartan i politik, säkerhet, näringsliv och hur man ritar kartor som presenteras i världen. Samordning: en mer samstämmig linje inom EU är nödvändig kring säkerhet, energi, finansmarknad, industri och teknologi, där Storbritannien och andra europeiska länder ses som viktiga strategiska partners, inte bara som grannar. Strategisk användning av marknadskraften: att medvetet använda Europas marknadsstorlek och normmakt för att driva igenom standarder och värderingar som gynnar både innovation, företagande, klimatomställning och långsiktig stabilitet.
I en tid där världspolitiken ofta förenklas till en triangel mellan Washington, Peking och Moskva riskerar Europa att hamna fel. Ser man i stället den nya globala verkligheten är bilden annorlunda där tre ekonomiska giganter dominerar världen – USA, Kina och Stor-Europa – medan Ryssland är en militär makt med ett mindre ekonomiskt fotavtryck.
Den insikten kan bli startpunkten för en ny europeisk självbild. En berättelse där Europa inte längre nöjer sig med att reagera på andras strategier, utan aktivt formulerar sin egen – i handel, teknologi, säkerhet och klimat. För politiken är det en uppmaning till ökat ansvar och kraftfullare agerande. För näringsliv, forskarliv och för entreprenörer är det en påminnelse om var morgondagens spelregler kommer att skrivas och där ny innovationsstyrka byggs.
Och för den som fortfarande fastnat i bilden av ”tre stormakter” finns en enkel slutsats: världens verkliga makttriangel går inte mellan USA, Kina och Ryssland – utan mellan USA, Kina och Stor-Europa.
Nu är frågan som behöver ett snabbt svar: Vilken ledare och vilket ledarteam klarar av att presentera för världen det demokratiska Stor-Europa placerat i samma tungviktsklass som USA respektive Kina? Och med det bidra till att säkerställa Europas konkurrenskraft, trygghet och betydelse för en fredlig världsutveckling. Detta skulle innebära en skiljelinje mellan långvarig naivitet och oförmåga, och insiktsfull realism och agerande, avgörande för allas vår framtid.
PA Håkansson
Entreprenör och författare
