Libanons kris handlar inte bara om administrativa problem, svaga institutioner eller uteblivna reformer, utan även om vem som ytterst utövar makt i staten. Så länge Hizbollahs inflytande kan fortleva genom politiska och administrativa strukturer riskerar EU:s stabilitetslinje i praktiken att befästa just den ordning den säger sig vilja förändra, skriver debattören och författaren Mostafa Geha.
USA:s beslut den 21 maj 2026 att införa sanktioner mot individer i Libanon som möjliggör Hizbollahs maktutövning innebär en principiellt betydelsefull förändring i hur konflikten förstås och hanteras. Det avgörande ligger inte i användningen av sanktioner som sådana, utan i den analytiska förskjutning som åtgärden ger uttryck för. Fokus riktas inte längre enbart mot organisationen Hizbollah som isolerad aktör, utan även mot det bredare nätverk av politiska, administrativa och externa aktörer som möjliggör dess fortsatta inflytande.
Denna förskjutning representerar ett klargörande av konfliktens underliggande strukturer. Hizbollah bör inte förstås som enbart en väpnad grupp, utan som en hybrid aktör vars verksamhet spänner över militära, politiska och institutionella domäner samtidigt. Organisationens inflytande utgår inte endast från dess militära kapacitet utan också från dess djupa integration i statens institutioner och dess långvariga strategiska relation till Iran. Det är just denna sammanflätning av statliga och icke-statliga funktioner som utgör kärnan i Libanons politiska och säkerhetsmässiga kris.
Den traditionella premissen inom internationell politik, att staten utgör den centrala suveräna aktören, förutsätter att staten besitter monopol på legitim våldsutövning inom sitt territorium. I den libanesiska kontexten är detta villkor inte uppfyllt. Det leder till en strukturell asymmetri där en icke-statlig aktör förfogar över kapacitet att blockera eller styra centrala politiska beslut, utan att fullt ut bära det ansvar som normalt följer av statlig maktutövning. Denna ordning skapar inte enbart institutionell svaghet, utan en fundamental obalans i själva beslutsstrukturen.
Mot denna bakgrund framstår den amerikanska strategin som konsekvent. Genom att rikta sanktioner mot individer inom statliga strukturer som aktivt stöder eller möjliggör Hizbollahs verksamhet adresseras inte enbart de synliga uttrycken för organisationens makt, utan även de mekanismer genom vilka denna makt reproduceras och upprätthålls. Följden blir en övergång från en politik inriktad på stabilisering till en politik inriktad på ansvarsskapande, där kostnaden för att bidra till en parallell maktstruktur tydligt höjs.
Det är i detta avseende som kontrasten till EU:s linje framträder med särskild skärpa. EU:s Libanonpolitik har under lång tid präglats av ett stabiliseringsparadigm, där ekonomiskt bistånd, institutionellt kapacitetsbyggande och diplomatiska initiativ har betraktats som de primära verktygen för att främja stabilitet. Denna ansats bygger implicit på antagandet att statliga institutioner, om de stärks tillräckligt, gradvis kan återta kontrollen över den politiska ordningen. Problemet med denna utgångspunkt är att den förutsätter existensen av en stat som redan besitter en grundläggande suveränitet, vilket i praktiken inte är fallet i Libanon.
Konsekvensen blir att stödet riskerar att förstärka snarare än motverka den rådande maktordningen. När institutioner som redan är genomsyrade av Hizbollahs inflytande tillförs resurser och legitimitet utan motsvarande krav på maktförskjutning, konsolideras en struktur där ansvarsutkrävande förblir begränsat och där centrala politiska beslut påverkas av aktörer som inte omfattas av statens fulla kontroll.
För EU aktualiserar denna utveckling ett strategiskt vägval.
Denna motsägelse återspeglas tydligt i EU:s klassificering av Hizbollah. Sedan 2013 har unionen valt att definiera organisationens militära gren som terroristisk, samtidigt som den politiska delen inte omfattas av samma kategorisering. Denna uppdelning har ofta motiverats med hänvisning till behovet av att upprätthålla diplomatiska kontakter och politiska kanaler, men i ljuset av Hizbollahs faktiska organisationsstruktur framstår den som analytiskt svår att upprätthålla. De militära och politiska funktionerna utgör inte separata och oberoende sfärer, utan är integrerade komponenter i ett sammanhängande system där varje del förstärker den andra.
Det amerikanska beslutet innebär därmed inte endast en politisk åtgärd, utan även ett implicit avståndstagande från denna uppdelning som analytisk modell. Genom att rikta åtgärder mot aktörer inom statliga institutioner understryks att gränsen mellan stat och icke-stat inte kan ges politisk legitimitet när den används för att underminera statlig suveränitet och ansvar.
För EU aktualiserar denna utveckling ett strategiskt vägval. Antingen fortsätter Libanon att betraktas genom ett ramverk som i första hand definierar krisen i termer av ekonomisk instabilitet och bristande reformkapacitet, eller så erkänns att den grundläggande problematiken är av politisk och säkerhetsmässig karaktär, där frågan om våldsmonopol och suveränitet utgör själva kärnan.
En politik som tar det senare perspektivet på allvar kräver en motsvarande justering av verktygen. Det innebär att riktade sanktioner mot individer inom statliga och politiska strukturer som möjliggör Hizbollahs inflytande behöver utvecklas, att den nuvarande uppdelningen mellan organisationens olika delar omprövas samt att ekonomiskt stöd i högre grad knyts till faktiska förändringar i maktförhållanden snarare än till formella reformprocesser.
Dessa åtgärder innebär inte en avvikelse från EU:s grundläggande principer, utan en fördjupning av deras tillämpning. Begrepp som suveränitet, rättsstat och ansvar förutsätter i praktiken att staten inte delar kontrollen över våldsutövningen med parallella aktörer som samtidigt deltar i det politiska systemet.
Det alternativ som annars kvarstår är en fortsatt politik som behandlar Libanons kris som ett administrativt och tekniskt problem, trots att dess kärna är strukturell och maktbaserad. USA:s senaste beslut visar att en annan analytisk utgångspunkt är möjlig.
Den avgörande frågan är därför inte om denna analys är giltig, utan i vilken utsträckning EU är berett att omsätta den i konkret handling.
Mostafa Geha
Debattör och författare
