Att släppa på överskottsmålet i tider med extra hårt tryck på statens utgifter var olyckligt eftersom frestelsen att missbruka den nyvunna friheten är stor. Att blunda för hur försvarsanslagen ska finansieras är vanskligt. Inte ens oppositionen frågar regeringen hur Nato-medlemskapet ska finansieras långsiktigt. Varför?

Låt oss gå trettio år tillbaka i tiden. Sverige befann sig i djup ekonomisk kris med rekordhög arbetslöshet och skenande budgetunderskott. Provocerad av de flinande finansvalparna i New Yorks finanskvarter tog finansminister Persson ett rejält grepp om statens budget. Regler om utgiftstak och överskott i statens finanser infördes. Detta populärt kallade överskottsmål kom att tjäna Sverige väl. Ekonomin kom på fötter, statsfinanserna förbättrades och Göran Persson själv fick något av hjältestatus samtidigt som Moderaterna hamnade i skamvrån. Ty det var regeringen Bildt som anklagades för att ha kört landet i botten – något som Göran Persson inte försummade att påtala så snart tillfälle gavs.

Även efter att krisen ebbat ut slog han mynt av sina insatser som rikshushållare. Det räddade hans regering i två val – 1998 och 2002 – men till valet 2006 räckte det inte. Ty alliansen hade inte bara gjort hans sparsamhet till sin utan därtill gjort den än mer ambitiös. Allt vad regeringen Persson gör kan vi göra bättre, var alliansens motto. Det fungerade! Alliansen vann valet genom att mer energiskt än Göran Persson hylla idén om sunda statsfinanser. Att göra något annat hade i det läget varit att begå politiskt självmord ty varje handling som kunde ses som ett avsteg från sparsamhetsdygden utnyttjades av de politiska motståndarna.