Livet är som en karusell – det pågår tills det är över. Sakta stannar den av, musiken tystnar, och vi reser oss, förhoppningsvis upprymda och nöjda, för att gå vidare.

En sak som på många sätt är fascinerande är vilken yrkesbana man väljer i sitt liv. En del vet från det att de är fem år att de ska bli piloter – och blir det – medan andra har tusen idéer eller inga alls och slutar med att pröva på det ena och det andra, bara för att i slutändan konstatera att de lika gärna kunde ha gjort något helt annat. Min första anställning blev kortare än den nye nationelle säkerhetsrådgivaren som nyligen fick gå efter 12 timmar. Åtta timmar blev det, och jag gick inte för att jag blottat mina sexuella preferenser på nätet, och inte heller vill jag gå så långt som att säga att de udda figurer som arbetade där såg ut som nekrofiler, men femtonåringens känsliga tentakler reagerade och sommarjobbet som kyrkogårdsarbetare fick vara.

Vägen till vad som blir ens yrke kantas ofta av allehanda gästspel. Ett tidigt gästspel för min del var att steka statliga hamburgare. Clock, en kedja som några av oss minns och allt fler aldrig hört talas om – vilket förresten är en lustig tanke, att de flesta som alltjämt minns Clock förmodligen snart sitter på ålderdomshemmet och inte minns Clock. Jag minns restaurangchefen. En galen italienare. En svordom fick jag med mig: ”Porco Dio!” Observera utropstecknet, det utgjorde själva essensen i allt han uttryckte. Ett annat gästspel, som varade under min studietid på universitetet, var stillsammare, för att uttrycka det milt. Det kan sammanfattas i en bild: Söndag, högsommar. Ett påträngande skarpt ljus från grönskan där ute, korridorer, avdelningar – B1, C2, D1, A4, med åldringar i sina små rum, en samlingssal, den är tom, radion står på, ur den ljuder ”Sommar, sommar, sommar”… Ja, livet pågår, men har tagit time out; vägguret tickar, men visarna betyder ingenting; en evig väntan; åldringarna leds eller rullas till matsalen – är det lunch? eller mellanmål, eller är det middag?