”Rom – öppen stad” är en central film i den italienska neorealismen. Den utspelar sig 1944 och handlar om den italienska motståndsrörelsen. Filmens manuskript har svagheter, men regissören Roberto Rossellinis känsla för autenticitet och tidsanda imponerar desto mer.
Roberto Rossellinis ”Rom – öppen stad” är en historiefilm som nästan är berättad i realtid. I juni 1944 lämnar tyskarna Rom och bara ett halvår senare börjar Rossellini göra sin film om deras våldsgärningar. Manuskriptet står Sergio Amidei och Federico Fellini för, och den sistnämnde kom sedermera att bli Italiens kanske mest berömde regissör, med sina ofta drömska filmer. I ”Rom – öppen stad” är drömmar inte särskilt närvarande, utan allt tillåts vara grått och många gånger hopplöst.
Denna svårighet återspeglas i det faktum att det vid tidpunkten var mycket svårt att göra film i Italien. Rossellini fick anstränga sig för att finna filmremsor och använde dem han hittade, vilket ledde till att hans verk blev filmat på olika sorters film. Detta innebar i sin tur att estetiken blev inkonsekvent, någon som Rossellini sedan satte i system, och det sägs att han kunde välja bort en tagning för att den såg för vacker ut.
