Den tyska stumfilmen ”Det heliga berget” fyller 100 i år. Med sin naturromantik och sitt tema om längtan är den en kraftfull berättelse som visar vilken säregen konstart film kan vara. En oförglömlig klassiker.
Den unga dansösen Diotima är vid havet och ser hur ett jättelikt berg uppenbarar sig vid horisonten. På berget anar hon en man och blir blixtförälskad. Inledningen av ”Det heliga berget” är exceptionellt vacker. Diotima dansar saligt och dirigerar havets vågor, eller möjligen är det havets vågor som dirigerar hennes händer. Förmodligen bådadera, eftersom gränsen mellan natur och människa upplevs som uppluckrad i denna scen. Man får känslan av att Caspar David Friedrichs målningar börjat röra på sig, och att filmen är fylld av tysk naturromantik. Sedan ett par år tillbaka hade det blivit allt vanligare att filma utomhus, vilket var en komplicerad sak att göra, men det innebar ett stort uppsving för filmkonsten.
Så småningom träffar Diotima en verklig man uppe i bergen, Karl, som redan har blivit betagen av henne under en dansföreställning. De presenteras för varandra innan detta möte har ägt rum, med hjälp av korsklippning. Vi ser Diotima på en blomsteräng i sällskap med djur och Karl som vandrar i de snötäckta bergen. Det är en arketypisk skildring av femininitetens omsorg och maskulinitetens kamplust, och när de väl möts säger han att han sökte sig själv, medan hon berättar att hon letade efter skönhet.
